... ett rum med fönster...
...dagarna gick. Texas låg kvar i sin balja med samma mediciner, fast i mindre mängd. Maximus slutade följa med Andreas in. Där gick jag. Mellan rum 15 och Texas, med mitt andra älskade barn hemma. Sjuk av saknad. Av längtan. Delad. Behövde jag vara med Texas så mycket? Han förstod ju ändå inte att jag var där. Han var ju så borta. Maximus behövde också mig. Mera kanske? Det går inte att förklara hur man resonerar när man nästan av fri vilja väljer bort sitt ena barn för att vara med sitt andra barn. Helt sinnessjukt att jag inte träffade Maximus på åtta dagar! Åtta jävla dagar. Andreas fick ju ändå träffa Texas varje dag. Och åka hem till Maximus och fylla på energi där. Jag grät mig till sömns varje kväll av sorg och olycka. Saknad och längtan. Men det var ju mitt val. Får skylla mig själv?? Jag ville vara med Texas. Klappa och pussa. Tvätta och mata. Mitt barn.
Mina ljusglimtar när Andreas åkt för dagen var att mina älskade underbara vänner kom in och hälsade på. Alla ville komma! Jag orkade bara med vissa. Och vissa dagar. Ibland ville jag inte alls. Ibland ville jag ha sällskap hela tiden.
Johanna var först. Vilken underbar lycka. Min underbara Johanna. Som jag saknat henne. Bara få vara. Sitta och prata om allt. Texas. Inte om Texas. Om vardagliga saker. Om otäcka saker. Och om livet. Känlsan när jag såg henne där på USÖ efter allt. Det går inte att sätta ord på. Så jag väljer villkorlös kärlek. Och viljan att förstå. Att bara finnas där.
Micke kom snabb han också. Världens bästa Micke. Som visat vara en klippa. Främst för Andreas. Eller visat. Jag har alltid vetat om han varit en klippa. Och kommer alltid att vara. Att få sitta ner och gräta med Micke. Så skönt. Gud vad jag älskar honom. Han är utan tvekan en av de människor jag älskar mest i hela världen.
Johan. Min underbara Johan. Gång på gång häpnas jag över denne mans inre styrka. Att orka bära oss när det är som tyngst. Att hela tiden veta när det är rätt att prata. Eller gråta. Eller bara finnas. Jag älskar Johan. Som om han var en del av min familj. Eller det är han ju. Han är lika självklar för mig som tomten är för barn.
Karin kan mig utan och innan. Hon ser på en gång när jag är ledsen. För det älskar jag henne. Hennes otroliga omsorg är helt makalös. Jag är en lyckligt lottat människa som får ta del av henne. Och hon orkar dela med sig. Utan henne hade jag inte orkat. Med henne blev allt så naturligt.
Maria och Jocke. Tack för att ni kommit in i mitt liv. Ni är kärlek. That's it. Det var så skönt att träffa er ute på parkeringen. Jag behövde er då. Jag behöver er nu. TACK! Resten vet ni.
Det som var så synd för alla var att ingen fick träffa Texas. Han fick ju inte köras ut från salen. Men en vacker dag så. Jag ville ju att alla skulle få träffa honom. Se med egna ögon att han levde. Min fina underbara pojke.
En kväll när jag satt hos Texas sa en nattsköterska att jag skulle få flytta. Till rum 17. Ett rum med fönster. Fast utanför avdelningen. Jag hade ju bott på rum 15 i några dagar nu. För första kvällen på vad som kändes som en evighet fick jag dra ner persiennerna när jag skulle sova. Lycka för mig. Inte så mycket att hurra för i det stora hela men ändå.
Efter jag varit hemma på min första visit sen vi kom till USÖ möttes vi när vi kom in till Texas av en massa människor kring hans säng. Han har haft ett krampanfall sa de. Det var slem överallt, Texas andades fort och ryckte med händerna. Hoppet om att slippa den biten försvann. Det är inte helt oväntat sa de. De hade ju börjat trappa ner Texas mediciner så det är klart att nu när hjärnan ska fungera utan funkar det inte. FAN JÄVLA SKIT! Orkade inte. Vi gick ut. Behövde smälta. Fundera. Efter ett tag gick vi in igen och läkaren sa de beställt ett EEG tills imorgon. För att se vad det var för onormal aktivitet i hjärnan. Texas kanske skulle behöva ha krampmediciner resten av livet. Hårt slag. Jag hade FÖR FAN INTE BESTÄLLT ETT SJUKT BARN!! Nu blir det lång lång uppförsbacke. Jag hatade mitt liv. Jag hatade mig. Jag hatade Andreas. Jag hatade allt. Alla. Men var för Texas skull tvungen. Tvungen att stilla sitta och tiga. Och acceptera.
Mina ljusglimtar när Andreas åkt för dagen var att mina älskade underbara vänner kom in och hälsade på. Alla ville komma! Jag orkade bara med vissa. Och vissa dagar. Ibland ville jag inte alls. Ibland ville jag ha sällskap hela tiden.
Johanna var först. Vilken underbar lycka. Min underbara Johanna. Som jag saknat henne. Bara få vara. Sitta och prata om allt. Texas. Inte om Texas. Om vardagliga saker. Om otäcka saker. Och om livet. Känlsan när jag såg henne där på USÖ efter allt. Det går inte att sätta ord på. Så jag väljer villkorlös kärlek. Och viljan att förstå. Att bara finnas där.
Micke kom snabb han också. Världens bästa Micke. Som visat vara en klippa. Främst för Andreas. Eller visat. Jag har alltid vetat om han varit en klippa. Och kommer alltid att vara. Att få sitta ner och gräta med Micke. Så skönt. Gud vad jag älskar honom. Han är utan tvekan en av de människor jag älskar mest i hela världen.
Johan. Min underbara Johan. Gång på gång häpnas jag över denne mans inre styrka. Att orka bära oss när det är som tyngst. Att hela tiden veta när det är rätt att prata. Eller gråta. Eller bara finnas. Jag älskar Johan. Som om han var en del av min familj. Eller det är han ju. Han är lika självklar för mig som tomten är för barn.
Karin kan mig utan och innan. Hon ser på en gång när jag är ledsen. För det älskar jag henne. Hennes otroliga omsorg är helt makalös. Jag är en lyckligt lottat människa som får ta del av henne. Och hon orkar dela med sig. Utan henne hade jag inte orkat. Med henne blev allt så naturligt.
Maria och Jocke. Tack för att ni kommit in i mitt liv. Ni är kärlek. That's it. Det var så skönt att träffa er ute på parkeringen. Jag behövde er då. Jag behöver er nu. TACK! Resten vet ni.
Det som var så synd för alla var att ingen fick träffa Texas. Han fick ju inte köras ut från salen. Men en vacker dag så. Jag ville ju att alla skulle få träffa honom. Se med egna ögon att han levde. Min fina underbara pojke.
En kväll när jag satt hos Texas sa en nattsköterska att jag skulle få flytta. Till rum 17. Ett rum med fönster. Fast utanför avdelningen. Jag hade ju bott på rum 15 i några dagar nu. För första kvällen på vad som kändes som en evighet fick jag dra ner persiennerna när jag skulle sova. Lycka för mig. Inte så mycket att hurra för i det stora hela men ändå.
Efter jag varit hemma på min första visit sen vi kom till USÖ möttes vi när vi kom in till Texas av en massa människor kring hans säng. Han har haft ett krampanfall sa de. Det var slem överallt, Texas andades fort och ryckte med händerna. Hoppet om att slippa den biten försvann. Det är inte helt oväntat sa de. De hade ju börjat trappa ner Texas mediciner så det är klart att nu när hjärnan ska fungera utan funkar det inte. FAN JÄVLA SKIT! Orkade inte. Vi gick ut. Behövde smälta. Fundera. Efter ett tag gick vi in igen och läkaren sa de beställt ett EEG tills imorgon. För att se vad det var för onormal aktivitet i hjärnan. Texas kanske skulle behöva ha krampmediciner resten av livet. Hårt slag. Jag hade FÖR FAN INTE BESTÄLLT ETT SJUKT BARN!! Nu blir det lång lång uppförsbacke. Jag hatade mitt liv. Jag hatade mig. Jag hatade Andreas. Jag hatade allt. Alla. Men var för Texas skull tvungen. Tvungen att stilla sitta och tiga. Och acceptera.
...välkommen till rum 15...
Efter en trots förutsättningarna god natts sömn åkte vi in till Texas vid nio på morgonen. De har föräldrafri rond på 35:an från 08:15 så vi hade inget där att göra tidigare. När vi skulle gå in växte klumpen i magen. Tänk att vi är här igen. Där allt började. Samma personal som stod och tittade medlidsamt på oss den där ödesdigra söndagen stod nu och tittade medlidsamt på oss drygt en vecka senare. Det sista vi behöver är idioter till personal som ska gå runt och tycka synd om oss. Det är ju för fan Texas det är synd om. Våra känslor kommer sen. Bra mycket senare. Fast alla är inte idioter. Men just den dagen var det tungt.
Texas låg inne på IVA-salen. Med morfin, dolmicum och fememal. CVK i hals och ljumske. Sond genom munnen. Men utan respirator!!! De hade redan extuberat honom. Och det hade gått bra, nästan över förväntan. Nu andades han genom en SiPAP. En maskin som tvingar en att andas genom näsan med motstånd, så att lungorna får jobba lite extra och bli lite starkare. Den skulle han bara behöva ha i ett dygn och tur var väl det, för den larmade hela tiden för Texas andades genom munnen :) Men han såg för bedrövlig ut. Rödkantade ögon, tussig i håret och allmänt risig. Han var finare i Göteborg. Fast vad gjorde det? Han hade med all rätt rätt att se för jävlig ut. Det han varit med om. Och nu började det lite om. Vi satt inte länge inne hos Texas. Läkaren ville prata lite med oss och sen var det allt det praktiska. Sköterskan igår hade sagt åt mig att packa för fem dagar. Det lät ju otroligt lovande.
Mats. Så heter mannen som gjorde våra första dagar på 35:an till ett uthärdligt ställe. Han blev "utnämnd" till Texas sköterska, eftersom han låg i karantän fick bara några få ha hand om honom tills alla provresultat hade kommit. Utifall han hade fått med sig något konstigt från Göteborg. Mats pratade mycket med oss första dagen. Om hur allt funkade, hur Texas mådde, vad som skulle ske. Mats var en utav de som stod och tittade medlidsamt på oss på söndagen. Mats har jobbat tätt med Andreas mamma. Mats kände skuld. Men det skiter jag i. Texas gillade Mats. Han blev lugn när Mats var i närheten. Jag var lugn. Mats tog det långsamt och varligt. Andra sköterskor började på en gång att prata om hemsjukvård och att vi skulle få sondmata och suga slem på Texas resten av livet. Kapade oss vid fotknölarna. Vi visste att den risken fanns. Men var sak har sin tid... Man börjar inte med den informationen. Inte till föräldrar med vårt bagage.
Jag skulle bli inhyst i rum 15. Ett rum med två sängar. En tv. Inga fönster. Just utanför avdelningen. Nära och bra. Det var ju inte för så lång tid. Eftersom jag fortfarande pumpade till lilleman var det bra att jag var nära. Toalett ute i korridoren. Pentry i rummet bredvid. Texas 30 meter bort. Perfekt!! Jag skulle ju bara sova där inne, så vad spelade det för roll hur rummet var? Resten av tiden skulle jag vara med Texas. Och vi skulle snart få åka hem. Eller?
Texas... Vår lilla kämpe. USÖs misstag. Vad de vände ut och in på sig. Allt för att vi skulle vara nöjda. Hela avdelningen andades SKULD... Fast det inte var deras fel att Texas låg där han låg. Han hade förmodligen legat just där iaf. Fast utan hjärnskador. Och haft en kortare sträcka tillbaka. Efter ett tag fick vi reda på att läkaren som skickade hem oss från BB med "det är ingen fara" var jättesjuk i cancer. Hon hade varit sjukskriven sen vi åkte till göteborg och hade inga planer på att komma tillbaka på bra länge. Rätt åt henne tänker jag. Hemska människa som jag är. Men helt ärligt. Hade jag ett gevär skulle jag inte tveka en sekund. Hon har förstört våra liv. Hon är definitivt inte värd ett bättre öde.
Texas låg inne på IVA-salen. Med morfin, dolmicum och fememal. CVK i hals och ljumske. Sond genom munnen. Men utan respirator!!! De hade redan extuberat honom. Och det hade gått bra, nästan över förväntan. Nu andades han genom en SiPAP. En maskin som tvingar en att andas genom näsan med motstånd, så att lungorna får jobba lite extra och bli lite starkare. Den skulle han bara behöva ha i ett dygn och tur var väl det, för den larmade hela tiden för Texas andades genom munnen :) Men han såg för bedrövlig ut. Rödkantade ögon, tussig i håret och allmänt risig. Han var finare i Göteborg. Fast vad gjorde det? Han hade med all rätt rätt att se för jävlig ut. Det han varit med om. Och nu började det lite om. Vi satt inte länge inne hos Texas. Läkaren ville prata lite med oss och sen var det allt det praktiska. Sköterskan igår hade sagt åt mig att packa för fem dagar. Det lät ju otroligt lovande.
Mats. Så heter mannen som gjorde våra första dagar på 35:an till ett uthärdligt ställe. Han blev "utnämnd" till Texas sköterska, eftersom han låg i karantän fick bara några få ha hand om honom tills alla provresultat hade kommit. Utifall han hade fått med sig något konstigt från Göteborg. Mats pratade mycket med oss första dagen. Om hur allt funkade, hur Texas mådde, vad som skulle ske. Mats var en utav de som stod och tittade medlidsamt på oss på söndagen. Mats har jobbat tätt med Andreas mamma. Mats kände skuld. Men det skiter jag i. Texas gillade Mats. Han blev lugn när Mats var i närheten. Jag var lugn. Mats tog det långsamt och varligt. Andra sköterskor började på en gång att prata om hemsjukvård och att vi skulle få sondmata och suga slem på Texas resten av livet. Kapade oss vid fotknölarna. Vi visste att den risken fanns. Men var sak har sin tid... Man börjar inte med den informationen. Inte till föräldrar med vårt bagage.
Jag skulle bli inhyst i rum 15. Ett rum med två sängar. En tv. Inga fönster. Just utanför avdelningen. Nära och bra. Det var ju inte för så lång tid. Eftersom jag fortfarande pumpade till lilleman var det bra att jag var nära. Toalett ute i korridoren. Pentry i rummet bredvid. Texas 30 meter bort. Perfekt!! Jag skulle ju bara sova där inne, så vad spelade det för roll hur rummet var? Resten av tiden skulle jag vara med Texas. Och vi skulle snart få åka hem. Eller?
Texas... Vår lilla kämpe. USÖs misstag. Vad de vände ut och in på sig. Allt för att vi skulle vara nöjda. Hela avdelningen andades SKULD... Fast det inte var deras fel att Texas låg där han låg. Han hade förmodligen legat just där iaf. Fast utan hjärnskador. Och haft en kortare sträcka tillbaka. Efter ett tag fick vi reda på att läkaren som skickade hem oss från BB med "det är ingen fara" var jättesjuk i cancer. Hon hade varit sjukskriven sen vi åkte till göteborg och hade inga planer på att komma tillbaka på bra länge. Rätt åt henne tänker jag. Hemska människa som jag är. Men helt ärligt. Hade jag ett gevär skulle jag inte tveka en sekund. Hon har förstört våra liv. Hon är definitivt inte värd ett bättre öde.
... högt svävande planer...(110711)
... måndag. Ombytta roller. Jag gick upp tidigt till Texas. Andreas ville vara med Maximus. Eller gick, jag småsprang. Hade en magkänsla. Men ingen hade ju ringt så allt skulle ju vara bra. Eller? Kommer in på Texas sal och möts av tre män i gröna operationskläder. En massa sköterskor sprang runt och det pep och larmade hejvilt. Allt blod i kroppen försvann. Kallsvettig och med darrande stämma frågade jag Vad fan det är som pågår? VAD FAN PÅGÅR?? Han är död for igenom huvudet. Han klarade sig inte utan respiratorn. Jag blev vänligt men bestämt ombedd att lugna ner mig. VAD FAN TÄNKER DE MED??? Tittade på Eva, världens bästa Eva. Sköterskan som satte guldkant på vår tillvaro. Hon log. JÄVLA SATKÄRRING. LER DU?? NÄR MITT BARN HAR DÖTT?? tänkte jag. Men sen, så klart hon inte skulle le. En man i gröna kläder kom fram. "Hej Texas mamma med humöret". Ok, han lever. Annars skulle han inte skämta. "Du kommer mitt i ronden". Oj sa jag, jag går ut. "Nej stanna. Vi är klara. Jag ska prata lite med dig". OK... Benen bar mig knappt bort till Texas säng. "Vi har högt svävande planer för Texas idag". Jaha... "Ja, eller ni kanske inte vill åka hem till Örebro idag??"."Texas flyger i eftermiddag" "Fast inte helikopter den här gången, utan flygplan. Vi får inte skämma bort honom".
Black out. VA??? VA??? ÄR DET SANT??? KLART VI VILL!!! MEN HUR??? Jag fattade ingenting. "Allt hänger på om Örebro har plats för er. Då får Texas ligga kvar i respiratorn tills han kommer dit. Alltså extubering imorgon". "Jag har nyss ringt, de skulle ringa upp efter lunch. Men gå till huset och packa och städa". Den glädjen!!! Örebro! Äntligen. Texas var så stark att han minnsann inte behövde ligga på vårdavdelning i Göteborg. 35:an HERE WE COME!!! Ut i hisshallen. Ringa Andreas. Det är inte bra att inleda ett samtal till sitt sjuka barns far med att störtböla. Men det gjorde jag. Av lättnad. Mest för Maximus skull. Det blev ett förvirrat samtal. Det viktigaste var att Andreas skulle hinna ringa sina föräldrar innan de åkte. För det behövdes inte nu. VI SKULLE HEM!!! Ringde till mamma. Försökte vara cool. Som att jag bara ringde. Frågade om de hade lust att komma till Örebro. Försökte busa lite. Sen brast jag ut i gråt. Även om vi hade en lång väg kvar skulle vi vara i Örebro. Ringde Linda. Grät. Skrämde upp henne till tusen. Försökte mellan hulkningarna få fram att det inte var något som hänt med Texas. Utan bara det faktum att hon kunde få komma till oss i Örebro istället. Tillslut grät alla. Av glädje. Av lättnad. Efter en stunds sansning kom jag på... Varför hade det varit så många inne på salen? Mitt i känslostormen hade jag helt glömt bort att fråga. Så, in till Texas där Eva stod och gjorde iordning håret på honom. Tuppkam ska det vara... Frågade. "Vi ville vara helt säkra på att Texas klarar av en transport så vi ringde hit våra chefsöverläkare för att de skulle vara med och resonera. Och de tycker det. Vi kommer att sakna er. Men ni behöver hem. Och du vet, Lisbeth lät Texas andas själv hela natten. Det är henne du har att tacka..." Underbara Lisbeth. Det var det hon skulle fixa med. Och Texas fixade det. Jag fann inte ord. Kramade Eva och gick till huset.
Hur lägger man upp det då? Om inte Örebro hade plats för oss, skulle vi ju få stanna. Och allt sänglinne skulle tvättas och hinna tumlas så vi kunde bädda igen. Och tvättmaskinerna var upptagna. Bara att vänta då. Maximus blev trött och vi bestämde att om vi skulle få åka, skulle vi göra det när han sovit middag. Vi kunde inte sätta honom i bilen och hoppas att vi skulle få åka snart. Så han fick sova i obäddade sängar, obekvämt och knöligt. Men han sov. Under tiden packade vi alla kläder och all mat. Vi hade ju nyss varit och storhandlat så allt ville vi inte lämna kvar. Andreas gick upp till Texas en sväng och ringde efter en kort stund och sa att Texas flyg gick klockan 17. Alltså kunde vi åka. De skulle ringa när han landat. Sagt och gjort. Väckte Maximus. Kastade in allt i bilen och jag städade ur rummet och bäddade sängarna med fuktiga sängkläder. Sak samma! Vi skulle få åka! Upp till Texas, sa hej då både till honom och all underbar personal. Inte ett helt tårlöst avsked. In i bilen och ÄNTLIGEN!!!
Flygplansläkaren ringde när vi var i Mariestad. Texas hade haft en behaglig resa. Tacka fan för det. Han var ju fortfarande helt drogad. "Ni hittar honom på sal 9 på avd 35 på USÖ". Ringde till 35:an. Vi ville upp till honom när vi kom till Örebro. Ville kolla så att läkaren inte ljög. Att han verkligen var i Örebro. Ville höra med dem vad de tänkt. Hur jag skulle göra. Och när vi väl körde in i Örebro var det den vackraste stad jag någonsin kört in i. Även om det var här allt började. Vi hade nått ett delmål på våran långa resa. In till Texas. Maximus var som en virvelvind. Först sovit och sen suttit i bilen i fyra timmar. Han var överallt. Och Texas var på sal 9. Som hon lovade när hon ringde från Täby. Såg ut att ha det bra. Fast det kändes lite B. Att komma från hightechIva till inte så HightechIVA i Örebro. Men han var där. Vi pratade med läkaren. Han tyckte vi skulle åka hem och sova. Det skulle inte hända något ikväll eller inatt. Extuberingen skulle de göra imorgonbitti. Under tiden vi pratade med läkaren stod Maximus och pratade med en kuvös. Dessvärre inte en tom sådan... Kände att det här blir nog bra. Texas skulle få en egen sköterska, eftersom han kom från ett annat sjukhus hamnade han i karantän innan alla provsvar var klara. Och det var skönt att veta att det var samma personer som skulle ta hand om honom. Vi sa god natt och grät en skvätt. Lovade honom att vi skulle komma in på morgonen igen. Monica lovade att hon skulle ta hand om honom. Och Monica håller vad hon lovar!!
Mitt hem. Min säng. Min toalett. Min säng. MITT MITT MITT. VÅRT! Aldrig har det varit så skönt att få komma hem. Även om klumpen i magen när jag tittade på spjälsängen blev större. Tittade på alla Texas kläder. På alla leksaker. På syskonvagnen som vi inte hunnit använt. Men den hade tagit en annan form. Texas skulle sova i sin säng. Använda de där kläderna. Åka i vagnen. Men inte just nu. Nu skulle han återhämta sig i lugn och ro i Örebro. Bara tre mil hemifrån. Vi sov alla gott den natten. Vetskapen om att VI var hemma. Det fanns ändå lite hopp om livet!
Black out. VA??? VA??? ÄR DET SANT??? KLART VI VILL!!! MEN HUR??? Jag fattade ingenting. "Allt hänger på om Örebro har plats för er. Då får Texas ligga kvar i respiratorn tills han kommer dit. Alltså extubering imorgon". "Jag har nyss ringt, de skulle ringa upp efter lunch. Men gå till huset och packa och städa". Den glädjen!!! Örebro! Äntligen. Texas var så stark att han minnsann inte behövde ligga på vårdavdelning i Göteborg. 35:an HERE WE COME!!! Ut i hisshallen. Ringa Andreas. Det är inte bra att inleda ett samtal till sitt sjuka barns far med att störtböla. Men det gjorde jag. Av lättnad. Mest för Maximus skull. Det blev ett förvirrat samtal. Det viktigaste var att Andreas skulle hinna ringa sina föräldrar innan de åkte. För det behövdes inte nu. VI SKULLE HEM!!! Ringde till mamma. Försökte vara cool. Som att jag bara ringde. Frågade om de hade lust att komma till Örebro. Försökte busa lite. Sen brast jag ut i gråt. Även om vi hade en lång väg kvar skulle vi vara i Örebro. Ringde Linda. Grät. Skrämde upp henne till tusen. Försökte mellan hulkningarna få fram att det inte var något som hänt med Texas. Utan bara det faktum att hon kunde få komma till oss i Örebro istället. Tillslut grät alla. Av glädje. Av lättnad. Efter en stunds sansning kom jag på... Varför hade det varit så många inne på salen? Mitt i känslostormen hade jag helt glömt bort att fråga. Så, in till Texas där Eva stod och gjorde iordning håret på honom. Tuppkam ska det vara... Frågade. "Vi ville vara helt säkra på att Texas klarar av en transport så vi ringde hit våra chefsöverläkare för att de skulle vara med och resonera. Och de tycker det. Vi kommer att sakna er. Men ni behöver hem. Och du vet, Lisbeth lät Texas andas själv hela natten. Det är henne du har att tacka..." Underbara Lisbeth. Det var det hon skulle fixa med. Och Texas fixade det. Jag fann inte ord. Kramade Eva och gick till huset.
Hur lägger man upp det då? Om inte Örebro hade plats för oss, skulle vi ju få stanna. Och allt sänglinne skulle tvättas och hinna tumlas så vi kunde bädda igen. Och tvättmaskinerna var upptagna. Bara att vänta då. Maximus blev trött och vi bestämde att om vi skulle få åka, skulle vi göra det när han sovit middag. Vi kunde inte sätta honom i bilen och hoppas att vi skulle få åka snart. Så han fick sova i obäddade sängar, obekvämt och knöligt. Men han sov. Under tiden packade vi alla kläder och all mat. Vi hade ju nyss varit och storhandlat så allt ville vi inte lämna kvar. Andreas gick upp till Texas en sväng och ringde efter en kort stund och sa att Texas flyg gick klockan 17. Alltså kunde vi åka. De skulle ringa när han landat. Sagt och gjort. Väckte Maximus. Kastade in allt i bilen och jag städade ur rummet och bäddade sängarna med fuktiga sängkläder. Sak samma! Vi skulle få åka! Upp till Texas, sa hej då både till honom och all underbar personal. Inte ett helt tårlöst avsked. In i bilen och ÄNTLIGEN!!!
Flygplansläkaren ringde när vi var i Mariestad. Texas hade haft en behaglig resa. Tacka fan för det. Han var ju fortfarande helt drogad. "Ni hittar honom på sal 9 på avd 35 på USÖ". Ringde till 35:an. Vi ville upp till honom när vi kom till Örebro. Ville kolla så att läkaren inte ljög. Att han verkligen var i Örebro. Ville höra med dem vad de tänkt. Hur jag skulle göra. Och när vi väl körde in i Örebro var det den vackraste stad jag någonsin kört in i. Även om det var här allt började. Vi hade nått ett delmål på våran långa resa. In till Texas. Maximus var som en virvelvind. Först sovit och sen suttit i bilen i fyra timmar. Han var överallt. Och Texas var på sal 9. Som hon lovade när hon ringde från Täby. Såg ut att ha det bra. Fast det kändes lite B. Att komma från hightechIva till inte så HightechIVA i Örebro. Men han var där. Vi pratade med läkaren. Han tyckte vi skulle åka hem och sova. Det skulle inte hända något ikväll eller inatt. Extuberingen skulle de göra imorgonbitti. Under tiden vi pratade med läkaren stod Maximus och pratade med en kuvös. Dessvärre inte en tom sådan... Kände att det här blir nog bra. Texas skulle få en egen sköterska, eftersom han kom från ett annat sjukhus hamnade han i karantän innan alla provsvar var klara. Och det var skönt att veta att det var samma personer som skulle ta hand om honom. Vi sa god natt och grät en skvätt. Lovade honom att vi skulle komma in på morgonen igen. Monica lovade att hon skulle ta hand om honom. Och Monica håller vad hon lovar!!
Mitt hem. Min säng. Min toalett. Min säng. MITT MITT MITT. VÅRT! Aldrig har det varit så skönt att få komma hem. Även om klumpen i magen när jag tittade på spjälsängen blev större. Tittade på alla Texas kläder. På alla leksaker. På syskonvagnen som vi inte hunnit använt. Men den hade tagit en annan form. Texas skulle sova i sin säng. Använda de där kläderna. Åka i vagnen. Men inte just nu. Nu skulle han återhämta sig i lugn och ro i Örebro. Bara tre mil hemifrån. Vi sov alla gott den natten. Vetskapen om att VI var hemma. Det fanns ändå lite hopp om livet!
