...välkommen till rum 15...
Efter en trots förutsättningarna god natts sömn åkte vi in till Texas vid nio på morgonen. De har föräldrafri rond på 35:an från 08:15 så vi hade inget där att göra tidigare. När vi skulle gå in växte klumpen i magen. Tänk att vi är här igen. Där allt började. Samma personal som stod och tittade medlidsamt på oss den där ödesdigra söndagen stod nu och tittade medlidsamt på oss drygt en vecka senare. Det sista vi behöver är idioter till personal som ska gå runt och tycka synd om oss. Det är ju för fan Texas det är synd om. Våra känslor kommer sen. Bra mycket senare. Fast alla är inte idioter. Men just den dagen var det tungt.
Texas låg inne på IVA-salen. Med morfin, dolmicum och fememal. CVK i hals och ljumske. Sond genom munnen. Men utan respirator!!! De hade redan extuberat honom. Och det hade gått bra, nästan över förväntan. Nu andades han genom en SiPAP. En maskin som tvingar en att andas genom näsan med motstånd, så att lungorna får jobba lite extra och bli lite starkare. Den skulle han bara behöva ha i ett dygn och tur var väl det, för den larmade hela tiden för Texas andades genom munnen :) Men han såg för bedrövlig ut. Rödkantade ögon, tussig i håret och allmänt risig. Han var finare i Göteborg. Fast vad gjorde det? Han hade med all rätt rätt att se för jävlig ut. Det han varit med om. Och nu började det lite om. Vi satt inte länge inne hos Texas. Läkaren ville prata lite med oss och sen var det allt det praktiska. Sköterskan igår hade sagt åt mig att packa för fem dagar. Det lät ju otroligt lovande.
Mats. Så heter mannen som gjorde våra första dagar på 35:an till ett uthärdligt ställe. Han blev "utnämnd" till Texas sköterska, eftersom han låg i karantän fick bara några få ha hand om honom tills alla provresultat hade kommit. Utifall han hade fått med sig något konstigt från Göteborg. Mats pratade mycket med oss första dagen. Om hur allt funkade, hur Texas mådde, vad som skulle ske. Mats var en utav de som stod och tittade medlidsamt på oss på söndagen. Mats har jobbat tätt med Andreas mamma. Mats kände skuld. Men det skiter jag i. Texas gillade Mats. Han blev lugn när Mats var i närheten. Jag var lugn. Mats tog det långsamt och varligt. Andra sköterskor började på en gång att prata om hemsjukvård och att vi skulle få sondmata och suga slem på Texas resten av livet. Kapade oss vid fotknölarna. Vi visste att den risken fanns. Men var sak har sin tid... Man börjar inte med den informationen. Inte till föräldrar med vårt bagage.
Jag skulle bli inhyst i rum 15. Ett rum med två sängar. En tv. Inga fönster. Just utanför avdelningen. Nära och bra. Det var ju inte för så lång tid. Eftersom jag fortfarande pumpade till lilleman var det bra att jag var nära. Toalett ute i korridoren. Pentry i rummet bredvid. Texas 30 meter bort. Perfekt!! Jag skulle ju bara sova där inne, så vad spelade det för roll hur rummet var? Resten av tiden skulle jag vara med Texas. Och vi skulle snart få åka hem. Eller?
Texas... Vår lilla kämpe. USÖs misstag. Vad de vände ut och in på sig. Allt för att vi skulle vara nöjda. Hela avdelningen andades SKULD... Fast det inte var deras fel att Texas låg där han låg. Han hade förmodligen legat just där iaf. Fast utan hjärnskador. Och haft en kortare sträcka tillbaka. Efter ett tag fick vi reda på att läkaren som skickade hem oss från BB med "det är ingen fara" var jättesjuk i cancer. Hon hade varit sjukskriven sen vi åkte till göteborg och hade inga planer på att komma tillbaka på bra länge. Rätt åt henne tänker jag. Hemska människa som jag är. Men helt ärligt. Hade jag ett gevär skulle jag inte tveka en sekund. Hon har förstört våra liv. Hon är definitivt inte värd ett bättre öde.
Texas låg inne på IVA-salen. Med morfin, dolmicum och fememal. CVK i hals och ljumske. Sond genom munnen. Men utan respirator!!! De hade redan extuberat honom. Och det hade gått bra, nästan över förväntan. Nu andades han genom en SiPAP. En maskin som tvingar en att andas genom näsan med motstånd, så att lungorna får jobba lite extra och bli lite starkare. Den skulle han bara behöva ha i ett dygn och tur var väl det, för den larmade hela tiden för Texas andades genom munnen :) Men han såg för bedrövlig ut. Rödkantade ögon, tussig i håret och allmänt risig. Han var finare i Göteborg. Fast vad gjorde det? Han hade med all rätt rätt att se för jävlig ut. Det han varit med om. Och nu började det lite om. Vi satt inte länge inne hos Texas. Läkaren ville prata lite med oss och sen var det allt det praktiska. Sköterskan igår hade sagt åt mig att packa för fem dagar. Det lät ju otroligt lovande.
Mats. Så heter mannen som gjorde våra första dagar på 35:an till ett uthärdligt ställe. Han blev "utnämnd" till Texas sköterska, eftersom han låg i karantän fick bara några få ha hand om honom tills alla provresultat hade kommit. Utifall han hade fått med sig något konstigt från Göteborg. Mats pratade mycket med oss första dagen. Om hur allt funkade, hur Texas mådde, vad som skulle ske. Mats var en utav de som stod och tittade medlidsamt på oss på söndagen. Mats har jobbat tätt med Andreas mamma. Mats kände skuld. Men det skiter jag i. Texas gillade Mats. Han blev lugn när Mats var i närheten. Jag var lugn. Mats tog det långsamt och varligt. Andra sköterskor började på en gång att prata om hemsjukvård och att vi skulle få sondmata och suga slem på Texas resten av livet. Kapade oss vid fotknölarna. Vi visste att den risken fanns. Men var sak har sin tid... Man börjar inte med den informationen. Inte till föräldrar med vårt bagage.
Jag skulle bli inhyst i rum 15. Ett rum med två sängar. En tv. Inga fönster. Just utanför avdelningen. Nära och bra. Det var ju inte för så lång tid. Eftersom jag fortfarande pumpade till lilleman var det bra att jag var nära. Toalett ute i korridoren. Pentry i rummet bredvid. Texas 30 meter bort. Perfekt!! Jag skulle ju bara sova där inne, så vad spelade det för roll hur rummet var? Resten av tiden skulle jag vara med Texas. Och vi skulle snart få åka hem. Eller?
Texas... Vår lilla kämpe. USÖs misstag. Vad de vände ut och in på sig. Allt för att vi skulle vara nöjda. Hela avdelningen andades SKULD... Fast det inte var deras fel att Texas låg där han låg. Han hade förmodligen legat just där iaf. Fast utan hjärnskador. Och haft en kortare sträcka tillbaka. Efter ett tag fick vi reda på att läkaren som skickade hem oss från BB med "det är ingen fara" var jättesjuk i cancer. Hon hade varit sjukskriven sen vi åkte till göteborg och hade inga planer på att komma tillbaka på bra länge. Rätt åt henne tänker jag. Hemska människa som jag är. Men helt ärligt. Hade jag ett gevär skulle jag inte tveka en sekund. Hon har förstört våra liv. Hon är definitivt inte värd ett bättre öde.
Kommentarer
Trackback
