mariebe

... måndag. Ombytta roller. Jag gick upp tidigt till Texas. Andreas ville vara med Maximus. Eller gick, jag småsprang. Hade en magkänsla. Men ingen hade ju ringt så allt skulle ju vara bra. Eller? Kommer in på Texas sal och möts av tre män i gröna operationskläder. En massa sköterskor sprang runt och det pep och larmade hejvilt. Allt blod i kroppen försvann. Kallsvettig och med darrande stämma frågade jag Vad fan det är som pågår? VAD FAN PÅGÅR?? Han är död for igenom huvudet. Han klarade sig inte utan respiratorn. Jag blev vänligt men bestämt ombedd att lugna ner mig. VAD FAN TÄNKER DE MED??? Tittade på Eva, världens bästa Eva. Sköterskan som satte guldkant på vår tillvaro. Hon log. JÄVLA SATKÄRRING. LER DU?? NÄR MITT BARN HAR DÖTT?? tänkte jag. Men sen, så klart hon inte skulle le. En man i gröna kläder kom fram. "Hej Texas mamma med humöret". Ok, han lever. Annars skulle han inte skämta. "Du kommer mitt i ronden". Oj sa jag, jag går ut. "Nej stanna. Vi är klara. Jag ska prata lite med dig". OK... Benen bar mig knappt bort till Texas säng. "Vi har högt svävande planer för Texas idag". Jaha... "Ja, eller ni kanske inte vill åka hem till Örebro idag??"."Texas flyger i eftermiddag" "Fast inte helikopter den här gången, utan flygplan. Vi får inte skämma bort honom".

Black out. VA??? VA??? ÄR DET SANT??? KLART VI VILL!!! MEN HUR??? Jag fattade ingenting. "Allt hänger på om Örebro har plats för er. Då får Texas ligga kvar i respiratorn tills han kommer dit. Alltså extubering imorgon". "Jag har nyss ringt, de skulle ringa upp efter lunch. Men gå till huset och packa och städa". Den glädjen!!! Örebro! Äntligen. Texas var så stark att han minnsann inte behövde ligga på vårdavdelning i Göteborg. 35:an HERE WE COME!!! Ut i hisshallen. Ringa Andreas. Det är inte bra att inleda ett samtal till sitt sjuka barns far med att störtböla. Men det gjorde jag. Av lättnad. Mest för Maximus skull. Det blev ett förvirrat samtal. Det viktigaste var att Andreas skulle hinna ringa sina föräldrar innan de åkte. För det behövdes inte nu. VI SKULLE HEM!!! Ringde till mamma. Försökte vara cool. Som att jag bara ringde. Frågade om de hade lust att komma till Örebro. Försökte busa lite. Sen brast jag ut i gråt. Även om vi hade en lång väg kvar skulle vi vara i Örebro. Ringde Linda. Grät. Skrämde upp henne till tusen. Försökte mellan hulkningarna få fram att det inte var något som hänt med Texas. Utan bara det faktum att hon kunde få komma till oss i Örebro istället. Tillslut grät alla. Av glädje. Av lättnad. Efter en stunds sansning kom jag på... Varför hade det varit så många inne på salen? Mitt i känslostormen hade jag helt glömt bort att fråga. Så, in till Texas där Eva stod och gjorde iordning håret på honom. Tuppkam ska det vara... Frågade. "Vi ville vara helt säkra på att Texas klarar av en transport så vi ringde hit våra chefsöverläkare för att de skulle vara med och resonera. Och de tycker det. Vi kommer att sakna er. Men ni behöver hem. Och du vet, Lisbeth lät Texas andas själv hela natten. Det är henne du har att tacka..." Underbara Lisbeth. Det var det hon skulle fixa med. Och Texas fixade det. Jag fann inte ord. Kramade Eva och gick till huset.

Hur lägger man upp det då? Om inte Örebro hade plats för oss, skulle vi ju få stanna. Och allt sänglinne skulle tvättas och hinna tumlas så vi kunde bädda igen. Och tvättmaskinerna var upptagna. Bara att vänta då. Maximus blev trött och vi bestämde att om vi skulle få åka, skulle vi göra det när han sovit middag. Vi kunde inte sätta honom i bilen och hoppas att vi skulle få åka snart. Så han fick sova i obäddade sängar, obekvämt och knöligt. Men han sov. Under tiden packade vi alla kläder och all mat. Vi hade ju nyss varit och storhandlat så allt ville vi inte lämna kvar. Andreas gick upp till Texas en sväng och ringde efter en kort stund och sa att Texas flyg gick klockan 17. Alltså kunde vi åka. De skulle ringa när han landat. Sagt och gjort. Väckte Maximus. Kastade in allt i bilen och jag städade ur rummet och bäddade sängarna med fuktiga sängkläder. Sak samma! Vi skulle få åka! Upp till Texas, sa hej då både till honom och all underbar personal. Inte ett helt tårlöst avsked. In i bilen och ÄNTLIGEN!!!

Flygplansläkaren ringde när vi var i Mariestad. Texas hade haft en behaglig resa. Tacka fan för det. Han var ju fortfarande helt drogad. "Ni hittar honom på sal 9 på avd 35 på USÖ". Ringde till 35:an. Vi ville upp till honom när vi kom till Örebro. Ville kolla så att läkaren inte ljög. Att han verkligen var i Örebro. Ville höra med dem vad de tänkt. Hur jag skulle göra. Och när vi väl körde in i Örebro var det den vackraste stad jag någonsin kört in i. Även om det var här allt började. Vi hade nått ett delmål på våran långa resa. In till Texas. Maximus var som en virvelvind. Först sovit och sen suttit i bilen i fyra timmar. Han var överallt. Och Texas var på sal 9. Som hon lovade när hon ringde från Täby. Såg ut att ha det bra. Fast det kändes lite B. Att komma från hightechIva till inte så HightechIVA i Örebro. Men han var där. Vi pratade med läkaren. Han tyckte vi skulle åka hem och sova. Det skulle inte hända något ikväll eller inatt. Extuberingen skulle de göra imorgonbitti. Under tiden vi pratade med läkaren stod Maximus och pratade med en kuvös. Dessvärre inte en tom sådan... Kände att det här blir nog bra. Texas skulle få en egen sköterska, eftersom han kom från ett annat sjukhus hamnade han i karantän innan alla provsvar var klara. Och det var skönt att veta att det var samma personer som skulle ta hand om honom. Vi sa god natt och grät en skvätt. Lovade honom att vi skulle komma in på morgonen igen. Monica lovade att hon skulle ta hand om honom. Och Monica håller vad hon lovar!!

Mitt hem. Min säng. Min toalett. Min säng. MITT MITT MITT. VÅRT! Aldrig har det varit så skönt att få komma hem. Även om klumpen i magen när jag tittade på spjälsängen blev större. Tittade på alla Texas kläder. På alla leksaker. På syskonvagnen som vi inte hunnit använt. Men den hade tagit en annan form. Texas skulle sova i sin säng. Använda de där kläderna. Åka i vagnen. Men inte just nu. Nu skulle han återhämta sig i lugn och ro i Örebro. Bara tre mil hemifrån. Vi sov alla gott den natten. Vetskapen om att VI var hemma. Det fanns ändå lite hopp om livet!