... ett rum med fönster...
...dagarna gick. Texas låg kvar i sin balja med samma mediciner, fast i mindre mängd. Maximus slutade följa med Andreas in. Där gick jag. Mellan rum 15 och Texas, med mitt andra älskade barn hemma. Sjuk av saknad. Av längtan. Delad. Behövde jag vara med Texas så mycket? Han förstod ju ändå inte att jag var där. Han var ju så borta. Maximus behövde också mig. Mera kanske? Det går inte att förklara hur man resonerar när man nästan av fri vilja väljer bort sitt ena barn för att vara med sitt andra barn. Helt sinnessjukt att jag inte träffade Maximus på åtta dagar! Åtta jävla dagar. Andreas fick ju ändå träffa Texas varje dag. Och åka hem till Maximus och fylla på energi där. Jag grät mig till sömns varje kväll av sorg och olycka. Saknad och längtan. Men det var ju mitt val. Får skylla mig själv?? Jag ville vara med Texas. Klappa och pussa. Tvätta och mata. Mitt barn.
Mina ljusglimtar när Andreas åkt för dagen var att mina älskade underbara vänner kom in och hälsade på. Alla ville komma! Jag orkade bara med vissa. Och vissa dagar. Ibland ville jag inte alls. Ibland ville jag ha sällskap hela tiden.
Johanna var först. Vilken underbar lycka. Min underbara Johanna. Som jag saknat henne. Bara få vara. Sitta och prata om allt. Texas. Inte om Texas. Om vardagliga saker. Om otäcka saker. Och om livet. Känlsan när jag såg henne där på USÖ efter allt. Det går inte att sätta ord på. Så jag väljer villkorlös kärlek. Och viljan att förstå. Att bara finnas där.
Micke kom snabb han också. Världens bästa Micke. Som visat vara en klippa. Främst för Andreas. Eller visat. Jag har alltid vetat om han varit en klippa. Och kommer alltid att vara. Att få sitta ner och gräta med Micke. Så skönt. Gud vad jag älskar honom. Han är utan tvekan en av de människor jag älskar mest i hela världen.
Johan. Min underbara Johan. Gång på gång häpnas jag över denne mans inre styrka. Att orka bära oss när det är som tyngst. Att hela tiden veta när det är rätt att prata. Eller gråta. Eller bara finnas. Jag älskar Johan. Som om han var en del av min familj. Eller det är han ju. Han är lika självklar för mig som tomten är för barn.
Karin kan mig utan och innan. Hon ser på en gång när jag är ledsen. För det älskar jag henne. Hennes otroliga omsorg är helt makalös. Jag är en lyckligt lottat människa som får ta del av henne. Och hon orkar dela med sig. Utan henne hade jag inte orkat. Med henne blev allt så naturligt.
Maria och Jocke. Tack för att ni kommit in i mitt liv. Ni är kärlek. That's it. Det var så skönt att träffa er ute på parkeringen. Jag behövde er då. Jag behöver er nu. TACK! Resten vet ni.
Det som var så synd för alla var att ingen fick träffa Texas. Han fick ju inte köras ut från salen. Men en vacker dag så. Jag ville ju att alla skulle få träffa honom. Se med egna ögon att han levde. Min fina underbara pojke.
En kväll när jag satt hos Texas sa en nattsköterska att jag skulle få flytta. Till rum 17. Ett rum med fönster. Fast utanför avdelningen. Jag hade ju bott på rum 15 i några dagar nu. För första kvällen på vad som kändes som en evighet fick jag dra ner persiennerna när jag skulle sova. Lycka för mig. Inte så mycket att hurra för i det stora hela men ändå.
Efter jag varit hemma på min första visit sen vi kom till USÖ möttes vi när vi kom in till Texas av en massa människor kring hans säng. Han har haft ett krampanfall sa de. Det var slem överallt, Texas andades fort och ryckte med händerna. Hoppet om att slippa den biten försvann. Det är inte helt oväntat sa de. De hade ju börjat trappa ner Texas mediciner så det är klart att nu när hjärnan ska fungera utan funkar det inte. FAN JÄVLA SKIT! Orkade inte. Vi gick ut. Behövde smälta. Fundera. Efter ett tag gick vi in igen och läkaren sa de beställt ett EEG tills imorgon. För att se vad det var för onormal aktivitet i hjärnan. Texas kanske skulle behöva ha krampmediciner resten av livet. Hårt slag. Jag hade FÖR FAN INTE BESTÄLLT ETT SJUKT BARN!! Nu blir det lång lång uppförsbacke. Jag hatade mitt liv. Jag hatade mig. Jag hatade Andreas. Jag hatade allt. Alla. Men var för Texas skull tvungen. Tvungen att stilla sitta och tiga. Och acceptera.
Mina ljusglimtar när Andreas åkt för dagen var att mina älskade underbara vänner kom in och hälsade på. Alla ville komma! Jag orkade bara med vissa. Och vissa dagar. Ibland ville jag inte alls. Ibland ville jag ha sällskap hela tiden.
Johanna var först. Vilken underbar lycka. Min underbara Johanna. Som jag saknat henne. Bara få vara. Sitta och prata om allt. Texas. Inte om Texas. Om vardagliga saker. Om otäcka saker. Och om livet. Känlsan när jag såg henne där på USÖ efter allt. Det går inte att sätta ord på. Så jag väljer villkorlös kärlek. Och viljan att förstå. Att bara finnas där.
Micke kom snabb han också. Världens bästa Micke. Som visat vara en klippa. Främst för Andreas. Eller visat. Jag har alltid vetat om han varit en klippa. Och kommer alltid att vara. Att få sitta ner och gräta med Micke. Så skönt. Gud vad jag älskar honom. Han är utan tvekan en av de människor jag älskar mest i hela världen.
Johan. Min underbara Johan. Gång på gång häpnas jag över denne mans inre styrka. Att orka bära oss när det är som tyngst. Att hela tiden veta när det är rätt att prata. Eller gråta. Eller bara finnas. Jag älskar Johan. Som om han var en del av min familj. Eller det är han ju. Han är lika självklar för mig som tomten är för barn.
Karin kan mig utan och innan. Hon ser på en gång när jag är ledsen. För det älskar jag henne. Hennes otroliga omsorg är helt makalös. Jag är en lyckligt lottat människa som får ta del av henne. Och hon orkar dela med sig. Utan henne hade jag inte orkat. Med henne blev allt så naturligt.
Maria och Jocke. Tack för att ni kommit in i mitt liv. Ni är kärlek. That's it. Det var så skönt att träffa er ute på parkeringen. Jag behövde er då. Jag behöver er nu. TACK! Resten vet ni.
Det som var så synd för alla var att ingen fick träffa Texas. Han fick ju inte köras ut från salen. Men en vacker dag så. Jag ville ju att alla skulle få träffa honom. Se med egna ögon att han levde. Min fina underbara pojke.
En kväll när jag satt hos Texas sa en nattsköterska att jag skulle få flytta. Till rum 17. Ett rum med fönster. Fast utanför avdelningen. Jag hade ju bott på rum 15 i några dagar nu. För första kvällen på vad som kändes som en evighet fick jag dra ner persiennerna när jag skulle sova. Lycka för mig. Inte så mycket att hurra för i det stora hela men ändå.
Efter jag varit hemma på min första visit sen vi kom till USÖ möttes vi när vi kom in till Texas av en massa människor kring hans säng. Han har haft ett krampanfall sa de. Det var slem överallt, Texas andades fort och ryckte med händerna. Hoppet om att slippa den biten försvann. Det är inte helt oväntat sa de. De hade ju börjat trappa ner Texas mediciner så det är klart att nu när hjärnan ska fungera utan funkar det inte. FAN JÄVLA SKIT! Orkade inte. Vi gick ut. Behövde smälta. Fundera. Efter ett tag gick vi in igen och läkaren sa de beställt ett EEG tills imorgon. För att se vad det var för onormal aktivitet i hjärnan. Texas kanske skulle behöva ha krampmediciner resten av livet. Hårt slag. Jag hade FÖR FAN INTE BESTÄLLT ETT SJUKT BARN!! Nu blir det lång lång uppförsbacke. Jag hatade mitt liv. Jag hatade mig. Jag hatade Andreas. Jag hatade allt. Alla. Men var för Texas skull tvungen. Tvungen att stilla sitta och tiga. Och acceptera.
Kommentarer
Trackback
