... in your face...
... måndag. Efter ronden kom tre läkare in till mig. Vad jag ville?? Jo... Vi tror att Texas har ont i magen. Att det inte alls är något spastiskt. Finns det något vi kan prova??
Stackars naiva Marie såg jag att de tänkte. Jag fortsatte... Det här har ju blivit värre sen han blev medicinfri. Och han har förmodligen då haft ont i magen hela tiden men inte kunnat ge uttryck för det eftersom medicinen har dämpat det. Hmmm... Har mamman rätt? Eller har vi, som studerat flera år på universitet och praktiserat medicin lika länge som mamman är gammal rätt??
Texas nuförtiden utsedde kardiolog hängde på oss. Texas fick minifom; 50 droppar, zantac, novalucid och en specialvälling som var baserad på mjölk men sönderspjälkad så att laktosintolerant skulle kunna äta den. Vi minskade mängden mat men ökade intervallen. Istället för 120 ml var fjärde timme skulle han få 60 ml varannan timme. Sen om vi märkte skillnad öka succesivt tills vi hamnade på något vettigt igen. Synd att allt inte funkade på en gång. Men redan på onsdagen märkte vi enorm skillnad. Han skrek bara mellan fyra och sju och gick att trösta. Han gick att avleda korta stunder. Typiskt kolik sa de som hade haft kolikbarn. Eller vad det maten? Eller zantacen? Alldeles för tidigt att säga. Och för att ta bort något i uteslutande syfte. Men eftersom Texas var mycket lugnare och inte hade några livsnödvändiga mediciner, skulle vi äntligen få ta dagpermissis. Åka hem över dagen!! Min lycka var total. Tills jag satte Texas i bilbarnsstolen och han skrek som en stucken gris. Hela vägen hem. Spydde. Svettades. Spände sig. Det är så här det blir. Han vill inte åka bil. Jaja han lär sig. Så sa alla. Jag med...
Hemma blev Texas uppvaktad av Maximus. En försmak på livet som kommer. Texas sov så skönt i sin vagn ute på gräsmattan. Som det ska vara med en bebis. Maximus lekte runt omkring. Jag satt i solen och drack kaffe. Mådde för första gången riktigt bra. Tills vi skulle tillbaka in till Örebro igen. Bättre att åka när Texas var hungrig så han slipper kräkas upp allt i bilen. Sen mitt i hans skrikperiod. Mycket ska man vara med om. Inne på 35:an igen blen det hastigt bestämt att Texas skulle flytta. Till egen sal. Sal nr 8. Han behövde ingen IVA-plats längre (tacka fan för det, vi hade ju varit hemma över dagen...) och eftersom han skrek så störde han de andra barnen i salen. Självklart. I samma veva fick jag flytta in på avdelningen. Sal 7. Längst bort, längst ner i korridoren. Men vägg i vägg med Texas. Vi kunde sitta inne på mitt rum när Andreas kom in. Privat. Eget. Skönt.
Jag bestämde att jag skulle åka hem igen dagen därpå. Oavsett om Texas ville åka bil eller inte. Nu ville jag bara vara hemma ännu mer. Alltså behövde jag ha en egen bil i Örebro. Fick det. Åk hur mycket du vill. Men inte över natten än. Du behöver ha honom hos dig på natten på sjuan först. Det blev nästa mål. Våga ha mitt barn hos mig på natten. Så vi fick sova hemma så småningom. Men fram till den dagen kommer ska jag minnsann åka fram och tillbaka!! Helt plötsligt fick jag det bästa av två världar. Mina söner. Samtidigt. Mina två världar.
Dagarna gick. Man glömmer så fort. Texas neurolog skulle komma tillbaka på måndag. Han ville ha en färsk MR. Dagen då det var dags åkte jag hem. Han skulle vara borta i nästan fem timmar. De lovade ringa när han började vakna. Och jag visste ju att Barbro var med HELA tiden. Konstigt att åka hem utan lilleman. Vi hade ju liksom vant oss med varandra. Texas mage blev hela tiden bättre och bättre. Visst hade han det jobbigt. Men har man kolik så har man. Alla var överens.
IN YOUR FACE LARS!
Stackars naiva Marie såg jag att de tänkte. Jag fortsatte... Det här har ju blivit värre sen han blev medicinfri. Och han har förmodligen då haft ont i magen hela tiden men inte kunnat ge uttryck för det eftersom medicinen har dämpat det. Hmmm... Har mamman rätt? Eller har vi, som studerat flera år på universitet och praktiserat medicin lika länge som mamman är gammal rätt??
Texas nuförtiden utsedde kardiolog hängde på oss. Texas fick minifom; 50 droppar, zantac, novalucid och en specialvälling som var baserad på mjölk men sönderspjälkad så att laktosintolerant skulle kunna äta den. Vi minskade mängden mat men ökade intervallen. Istället för 120 ml var fjärde timme skulle han få 60 ml varannan timme. Sen om vi märkte skillnad öka succesivt tills vi hamnade på något vettigt igen. Synd att allt inte funkade på en gång. Men redan på onsdagen märkte vi enorm skillnad. Han skrek bara mellan fyra och sju och gick att trösta. Han gick att avleda korta stunder. Typiskt kolik sa de som hade haft kolikbarn. Eller vad det maten? Eller zantacen? Alldeles för tidigt att säga. Och för att ta bort något i uteslutande syfte. Men eftersom Texas var mycket lugnare och inte hade några livsnödvändiga mediciner, skulle vi äntligen få ta dagpermissis. Åka hem över dagen!! Min lycka var total. Tills jag satte Texas i bilbarnsstolen och han skrek som en stucken gris. Hela vägen hem. Spydde. Svettades. Spände sig. Det är så här det blir. Han vill inte åka bil. Jaja han lär sig. Så sa alla. Jag med...
Hemma blev Texas uppvaktad av Maximus. En försmak på livet som kommer. Texas sov så skönt i sin vagn ute på gräsmattan. Som det ska vara med en bebis. Maximus lekte runt omkring. Jag satt i solen och drack kaffe. Mådde för första gången riktigt bra. Tills vi skulle tillbaka in till Örebro igen. Bättre att åka när Texas var hungrig så han slipper kräkas upp allt i bilen. Sen mitt i hans skrikperiod. Mycket ska man vara med om. Inne på 35:an igen blen det hastigt bestämt att Texas skulle flytta. Till egen sal. Sal nr 8. Han behövde ingen IVA-plats längre (tacka fan för det, vi hade ju varit hemma över dagen...) och eftersom han skrek så störde han de andra barnen i salen. Självklart. I samma veva fick jag flytta in på avdelningen. Sal 7. Längst bort, längst ner i korridoren. Men vägg i vägg med Texas. Vi kunde sitta inne på mitt rum när Andreas kom in. Privat. Eget. Skönt.
Jag bestämde att jag skulle åka hem igen dagen därpå. Oavsett om Texas ville åka bil eller inte. Nu ville jag bara vara hemma ännu mer. Alltså behövde jag ha en egen bil i Örebro. Fick det. Åk hur mycket du vill. Men inte över natten än. Du behöver ha honom hos dig på natten på sjuan först. Det blev nästa mål. Våga ha mitt barn hos mig på natten. Så vi fick sova hemma så småningom. Men fram till den dagen kommer ska jag minnsann åka fram och tillbaka!! Helt plötsligt fick jag det bästa av två världar. Mina söner. Samtidigt. Mina två världar.
Dagarna gick. Man glömmer så fort. Texas neurolog skulle komma tillbaka på måndag. Han ville ha en färsk MR. Dagen då det var dags åkte jag hem. Han skulle vara borta i nästan fem timmar. De lovade ringa när han började vakna. Och jag visste ju att Barbro var med HELA tiden. Konstigt att åka hem utan lilleman. Vi hade ju liksom vant oss med varandra. Texas mage blev hela tiden bättre och bättre. Visst hade han det jobbigt. Men har man kolik så har man. Alla var överens.
IN YOUR FACE LARS!
... det ena utesluter inte det andra??...
... där var vi. Med ett otroligt sjukt barn. Ett hjärnskadat barn. Som bara skulle ligga och dregla. Som vi skulle få sondmata. Som vi, och dessa ord vågar man inte säga högt, men man tänker, ALDRIG skulle få någon glädje med. Hemskt. Men det var det jag tänkte. Varför ska jag behålla Texas? Han kommer iallafall aldrig vara medveten om att jag är hans mamma. Att jag älskar honom oändligt. Att jag skulle gå genom eld och vatten för honom. Att mammaviljan för honom förflyttar berg om den måste. Hade det inte bara varit bättre om han hade dött? Vi hade haft det lika tufft då, men på ett annat sätt... Jag kanske bara skulle åka hem. Låta honom ligga på 35:an. Sen kan något lämpligt boende ta honom. Jag kanske kommer ihåg att skicka ett kort till honom till jul. Och hans födelsedag...
ELLER INTE!!! Men gud ska veta att man har tänkt många konstiga sjuka tankar. Men trots Lars hårda ord, fanns det en gnutta hopp. De skulle väl inte ha opererat honom om han hade varit så sjuk som Lars säger? En syrebrist kan ju inte bli värre med tiden? Den är väl där den är? Vi levde på orden från Göteborg. Och på hoppet om att Texas skulle få en bra neurolog när de kom tillbaka från semstern...
Innan vi visste ordet av hade Texas fått sin sista dos fenemal. Han var nu helt medicinfri. Han blev genast mycket bättre från slemmet, och lite mer sugen på att svälja. Några framsteg... MEN han blickar inte. Inte en endaste liten blink. Remiss till ögon och någon förläst läkare kom ner och sa att Texas hade neurotiska pupiller. Men ett bra Bells syndrom. Men lite ögondroppar var sjätte timme så att inte hornhinnan torkar. Sen får vi hålla koll. Och sen vände han sig till läkaren som var med och började slänga sig med en jävla massa latin och termer så jag bad han fara åt helvete och sen gick jag ut. Han ska fan inte komma och börja prata så man inte förstår. Han kan skriva vad han vill i journalen men när man står bredvid föräldrarna ska man inte utgå ifrån att de kan latin och alla läkartermer??
Jag var ledsen. Hjärtskärande ledsen. Låg i sängen på rum 17 och hulkade. Bestämde mig för att imorgon åker jag hem och sover hemma. Måste ha Maximus. Visste att Barbro jobbade fredagkväll och lördag så det var lugnt. Hon hade hand om Texas när hon jobbade. Hon ÄR bäst. Sagt och gjort. Åkte hem. Mådde skit. Vad var vår verklighet? Skulle vi någonsin komma hem med Texas?? Hade mys med Maximus. La honom på kvällen. Somnade med hans armar om min hals, krampaktigt höll han fast vid mig så jag kunde inte gå ner. Hade inte hjärta att lämna honom, igen. Somnade jag med. Vi vaknade på samma sätt. Invänta barnvakt och sen in till Texas. Hoppas natten varit bra.
På väg in till Texas mötte vi Lars. Han ville prata med oss om Texas "episoder". ????? kände jag och Andreas. "Det vore bra om man kunde komma på något sätt att bryta dessa "episoder" Texas har. Prova att tryck ihop honom till en boll".
Vi gick in till Texas och Barbro och frågade vad Lars menade. Det visade sig att Texas hade skrikit och varit otröstlig större delen av kvällen igår. Men han hade skrikit var min första tanke. Jag hade inte hört hans skrik sen han låg på skötbordet då... Enligt Lars var Texas spastisk. Barbro höll inte riktigt med, men hon visste inte vad annars det kunde vara... Jaja... Vi får väl se...
Det blev eftermiddag och Andreas åkte hem. Barbro med. Men som tur var kom Lisbeth istället. Hon ÄR också bäst! Utan Barbro och Lisbeth hade jag gått under. De är änglar utan vingar. Texas åt som vanligt vid fyra och straxt därefter började han. Skrek och skrek och skrek. Högröd i ansiktet och stel som en pinne. Jag sa, han har ju ont. Han har ont i magen. Inget hjälpte. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Lilla killen att ha så ont. HUR VIKER MAN IHOP EN PINNE TILL EN BOLL??? Jag tänkte nästan be Lars visa hur jag skulle klara av att bolla ihop Texas. Mannen med svaren. Lisbeth tog över och jag gick ut. Ringde Andreas. Tarmvred? Laktosintolerant? Kolik? Något med magen är det. Kan sonden reta? För mycket mat? Vi hade oändligt med förslag. Ville inte tro att han var spastisk. Ville inte att han skulle behöva han medicin. För visst hade det blivit värre sen vi slutade med fenemalet? Ja det var vi alla överens om.
Pratade med Barbro på söndagen. Hon tyckte vi skulle ta det med läkaren efter ronden på måndagen... Det ska vi absolut göra. Söndagkvällen hjälptes jag och barbro åt att försöka trösta Texas. Halv åtta däckade han i Barbros knä... Så där satt hon tills hon skulle gå hem. Pratade med honom och sjöng för honom. Klappade och smekte. Världens bästa Barbro.
Jag pratade med en sjuksköterska om Texas "episoder". Jag fick intrycket av att Lars skyllde allt på Texas hjärnskada. Men han kunde bli sjuk som andra barn. Eller?? Hon berättade då om ett barn som kommit in och hade haft samma symptom som hjärnhinneinflammation. Hon hade en syrebrist. Läkaren hävdade bestämt att det berodde på hjärnskadan men den här sjuksköterskan hade något svagt minne av att det kunde ha något med tarmarna att göra. En annan läkare kollade och det visade sig att flickans tarmar hade vuxit ihop. Hon blev frisk efter en operation (Detta var inte på usö)... Så vi kom överens om att det ena inte utesluter det andra...
ELLER INTE!!! Men gud ska veta att man har tänkt många konstiga sjuka tankar. Men trots Lars hårda ord, fanns det en gnutta hopp. De skulle väl inte ha opererat honom om han hade varit så sjuk som Lars säger? En syrebrist kan ju inte bli värre med tiden? Den är väl där den är? Vi levde på orden från Göteborg. Och på hoppet om att Texas skulle få en bra neurolog när de kom tillbaka från semstern...
Innan vi visste ordet av hade Texas fått sin sista dos fenemal. Han var nu helt medicinfri. Han blev genast mycket bättre från slemmet, och lite mer sugen på att svälja. Några framsteg... MEN han blickar inte. Inte en endaste liten blink. Remiss till ögon och någon förläst läkare kom ner och sa att Texas hade neurotiska pupiller. Men ett bra Bells syndrom. Men lite ögondroppar var sjätte timme så att inte hornhinnan torkar. Sen får vi hålla koll. Och sen vände han sig till läkaren som var med och började slänga sig med en jävla massa latin och termer så jag bad han fara åt helvete och sen gick jag ut. Han ska fan inte komma och börja prata så man inte förstår. Han kan skriva vad han vill i journalen men när man står bredvid föräldrarna ska man inte utgå ifrån att de kan latin och alla läkartermer??
Jag var ledsen. Hjärtskärande ledsen. Låg i sängen på rum 17 och hulkade. Bestämde mig för att imorgon åker jag hem och sover hemma. Måste ha Maximus. Visste att Barbro jobbade fredagkväll och lördag så det var lugnt. Hon hade hand om Texas när hon jobbade. Hon ÄR bäst. Sagt och gjort. Åkte hem. Mådde skit. Vad var vår verklighet? Skulle vi någonsin komma hem med Texas?? Hade mys med Maximus. La honom på kvällen. Somnade med hans armar om min hals, krampaktigt höll han fast vid mig så jag kunde inte gå ner. Hade inte hjärta att lämna honom, igen. Somnade jag med. Vi vaknade på samma sätt. Invänta barnvakt och sen in till Texas. Hoppas natten varit bra.
På väg in till Texas mötte vi Lars. Han ville prata med oss om Texas "episoder". ????? kände jag och Andreas. "Det vore bra om man kunde komma på något sätt att bryta dessa "episoder" Texas har. Prova att tryck ihop honom till en boll".
Vi gick in till Texas och Barbro och frågade vad Lars menade. Det visade sig att Texas hade skrikit och varit otröstlig större delen av kvällen igår. Men han hade skrikit var min första tanke. Jag hade inte hört hans skrik sen han låg på skötbordet då... Enligt Lars var Texas spastisk. Barbro höll inte riktigt med, men hon visste inte vad annars det kunde vara... Jaja... Vi får väl se...
Det blev eftermiddag och Andreas åkte hem. Barbro med. Men som tur var kom Lisbeth istället. Hon ÄR också bäst! Utan Barbro och Lisbeth hade jag gått under. De är änglar utan vingar. Texas åt som vanligt vid fyra och straxt därefter började han. Skrek och skrek och skrek. Högröd i ansiktet och stel som en pinne. Jag sa, han har ju ont. Han har ont i magen. Inget hjälpte. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Lilla killen att ha så ont. HUR VIKER MAN IHOP EN PINNE TILL EN BOLL??? Jag tänkte nästan be Lars visa hur jag skulle klara av att bolla ihop Texas. Mannen med svaren. Lisbeth tog över och jag gick ut. Ringde Andreas. Tarmvred? Laktosintolerant? Kolik? Något med magen är det. Kan sonden reta? För mycket mat? Vi hade oändligt med förslag. Ville inte tro att han var spastisk. Ville inte att han skulle behöva han medicin. För visst hade det blivit värre sen vi slutade med fenemalet? Ja det var vi alla överens om.
Pratade med Barbro på söndagen. Hon tyckte vi skulle ta det med läkaren efter ronden på måndagen... Det ska vi absolut göra. Söndagkvällen hjälptes jag och barbro åt att försöka trösta Texas. Halv åtta däckade han i Barbros knä... Så där satt hon tills hon skulle gå hem. Pratade med honom och sjöng för honom. Klappade och smekte. Världens bästa Barbro.
Jag pratade med en sjuksköterska om Texas "episoder". Jag fick intrycket av att Lars skyllde allt på Texas hjärnskada. Men han kunde bli sjuk som andra barn. Eller?? Hon berättade då om ett barn som kommit in och hade haft samma symptom som hjärnhinneinflammation. Hon hade en syrebrist. Läkaren hävdade bestämt att det berodde på hjärnskadan men den här sjuksköterskan hade något svagt minne av att det kunde ha något med tarmarna att göra. En annan läkare kollade och det visade sig att flickans tarmar hade vuxit ihop. Hon blev frisk efter en operation (Detta var inte på usö)... Så vi kom överens om att det ena inte utesluter det andra...
