mariebe

... måndag. Efter ronden kom tre läkare in till mig. Vad jag ville?? Jo... Vi tror att Texas har ont i magen. Att det inte alls är något spastiskt. Finns det något vi kan prova??

Stackars naiva Marie såg jag att de tänkte. Jag fortsatte... Det här har ju blivit värre sen han blev medicinfri. Och han har förmodligen då haft ont i magen hela tiden men inte kunnat ge uttryck för det eftersom medicinen har dämpat det. Hmmm... Har mamman rätt? Eller har vi, som studerat flera år på universitet och praktiserat medicin lika länge som mamman är gammal rätt??

Texas nuförtiden utsedde kardiolog hängde på oss. Texas fick minifom; 50 droppar, zantac, novalucid och en specialvälling som var baserad på mjölk men sönderspjälkad så att laktosintolerant skulle kunna äta den. Vi minskade mängden mat men ökade intervallen. Istället för 120 ml var fjärde timme skulle han få 60 ml varannan timme. Sen om vi märkte skillnad öka succesivt tills vi hamnade på något vettigt igen. Synd att allt inte funkade på en gång. Men redan på onsdagen märkte vi enorm skillnad. Han skrek bara mellan fyra och sju och gick att trösta. Han gick att avleda korta stunder. Typiskt kolik sa de som hade haft kolikbarn. Eller vad det maten? Eller zantacen? Alldeles för tidigt att säga. Och för att ta bort något i uteslutande syfte. Men eftersom Texas var mycket lugnare och inte hade några livsnödvändiga mediciner, skulle vi äntligen få ta dagpermissis. Åka hem över dagen!! Min lycka var total. Tills jag satte Texas i bilbarnsstolen och han skrek som en stucken gris. Hela vägen hem. Spydde. Svettades. Spände sig. Det är så här det blir. Han vill inte åka bil. Jaja han lär sig. Så sa alla. Jag med...

Hemma blev Texas uppvaktad av Maximus. En försmak på livet som kommer. Texas sov så skönt i sin vagn ute på gräsmattan. Som det ska vara med en bebis. Maximus lekte runt omkring. Jag satt i solen och drack kaffe. Mådde för första gången riktigt bra. Tills vi skulle tillbaka in till Örebro igen. Bättre att åka när Texas var hungrig så han slipper kräkas upp allt i bilen. Sen mitt i hans skrikperiod. Mycket ska man vara med om. Inne på 35:an igen blen det hastigt bestämt att Texas skulle flytta. Till egen sal. Sal nr 8. Han behövde ingen IVA-plats längre (tacka fan för det, vi hade ju varit hemma över dagen...) och eftersom han skrek så störde han de andra barnen i salen. Självklart. I samma veva fick jag flytta in på avdelningen. Sal 7. Längst bort, längst ner i korridoren. Men vägg i vägg med Texas. Vi kunde sitta inne på mitt rum när Andreas kom in. Privat. Eget. Skönt.

Jag bestämde att jag skulle åka hem igen dagen därpå. Oavsett om Texas ville åka bil eller inte. Nu ville jag bara vara hemma ännu mer. Alltså behövde jag ha en egen bil i Örebro. Fick det. Åk hur mycket du vill. Men inte över natten än. Du behöver ha honom hos dig på natten på sjuan först. Det blev nästa mål. Våga ha mitt barn hos mig på natten. Så vi fick sova hemma så småningom. Men fram till den dagen kommer ska jag minnsann åka fram och tillbaka!! Helt plötsligt fick jag det bästa av två världar. Mina söner. Samtidigt. Mina två världar.

Dagarna gick. Man glömmer så fort. Texas neurolog skulle komma tillbaka på måndag. Han ville ha en färsk MR. Dagen då det var dags åkte jag hem. Han skulle vara borta i nästan fem timmar. De lovade ringa när han började vakna. Och jag visste ju att Barbro var med HELA tiden. Konstigt att åka hem utan lilleman. Vi hade ju liksom vant oss med varandra. Texas mage blev hela tiden bättre och bättre. Visst hade han det jobbigt. Men har man kolik så har man. Alla var överens.

IN YOUR FACE LARS!