mariebe

... vad man lovar sig själv. Man kan oftast inte hålla det. Att försöka kontrollera sina känslor när de är utanpå hela tiden är helt lönlöst. På morgonen lovade jag mig att jag inte skulle darra på rösten för att sen brista ut i gråt när jag skulle läsa alla sms från alla våra vänner som följt och stöttat oss under resan. Jag skickade ett sms varje kväll till de närmsta, för att berätta om dagen, vad som hänt och inte hänt. Bra sätt för oss att sammafatta dagen och all information vi fått, ett sätt att ventilera och ett bra kommunikationsmedel när man inte kan eller vill ringa. Och som alla brydde sig. Jag skulle vilja stoppa in dem i en liten ask och ta med mig överallt. Tänk vilka underbara vänner vi har! Jag är stolt över att kunna säga att hon eller han är min vän. De övergav oss inte utan följde med hela vägen. Trots att de har sitt med allt vad det innebär, har de alltid tid för vårt och vad det nu innebär. Jag önskar att jag på något sätt kan få dem att förstå hur mycket jag älskar dem. Att helt villkorslöst finnas tillhands. Det är inte helt självklart. Jag kan bara finnas där för dem om de behöver det. Räcker det?

Dagen kändes lite vemodig. Idag skulle de ju åka hem. Vi som hade fått in bra rutiner. Upp till Texas på morgonen allihopa. Sen iväg med Maximus så vi fick vara ensamma. Till huset, lunch. Vila middag. Upp till Texas medans Maximus sov. Ut på äventyr medans vi var hos Texas. Middag. Upp till Texas. Säga godnatt. Men inte idag. Idag skulle de åka. Inget middagssällskap. Bara vi. Min lilla familj. Med skeva, trasiga och konstiga puzzelbitar.

Den enda som inte märkte av att det var konstigt var Texas. Han låg där han låg. Men nu med en allergisk reaktion på en antibiotika han fått. Alldeles röd och pepplig. Nu börjar det, tänkte jag. Nu kommer alla bakslag. Det som varit så bra. Gått så bra. Nu blir det något mer. Och sen något annat. Vi kommer aldrig komma hem. Vi kommer få bo på huset tills vi dör. Men trots sin röda peppliga kropp var han ännu starkare än igår. De hade ställt om respiratorn så han fick påbörja alla andetag själv. Eller så många han orkade. Och det var många. Och han verkade lugnare. Skönare. Skönt att de andra får åka hem med det i bagaget. Det blir lite lättare då.

Sen kom nästa. Han har inte bajsat sen i söndags. Morfin har ju en tendens till att tröga till magen, men borde han inte ha bajsat nu när han får så mycket mindre? Det måste vi kolla upp. Linda och jag tittade på varann med en uppgiven blick. Jaha, mage och tarmarna funkar inte... Vad ska man tro? Där låg Texas med uppknäppt body för att vi kollat pepplorna och då såg vi. Vi verkligen såg hur tarmarna jobbade. Hela magen rörde sig, som en bebismagdans. Sen kom det. Som på beställning. Det finaste bajs jag någonsin skådat. Här levereras det minsann! Hur kan man med den mängd morfin och dolmicom som Texas har ens komma ihåg att man ska bajsa? Kroppen är helt makalös. Nu kändes det genast lite bättre igen. Tänk vad lite bajs kan göra.

Alla dagar nere i Göteborg är som ett enda stort virrvarr av känslor, information och uppgivenhet. Man tappade perspektiv på tillvaron. Vad hände egentligen när? När sa de det här? Vem sa det? Vi ställde klockan efter när personalen på Texas sal hade skiftbyte. Nu är klockan två... Nu kommer kvällen. Samtidigt som man på något sätt ska hålla ihop, främst för att man behöver det. Man kan inte låta sig gråta hela tiden. Man måste tillåta sig att skratta. Hemskt som det kanske låter? Eller friskt? Som motgift hade vi Maximus. För hans skull var vi tvungna. Att skratta. Le. Busa. Leka. Vara som vanligt. Konstigt hur det än låter. Men det är så det funkar. Ibland måste man ta sig i kragen och för en kort stund inbilla sig att allt är bra. Det blir bra. Hur det än blir. Texas kunde vara död. Det hade för oss varit ett otänkbart alternativ.

Jag kommer inte ihåg så mycket av fredagen i det stora hela. Jag vet bara att jag lovat mig själv att inte börja gråta när de skulle åka. När de satte sig i bilen hade vi bestämt att mamma och Linda skulle komma ner på fredagen veckan därpå. Vi visste ju inte hur länge vi skulle stanna. Kram Pappa! Kör försiktigt. Kram Mamma! Jag älskar dig. Kram Linda, jag brast ut i gråt, snälla jag vill inte att du ska åka...     ... det spelar ingen roll vad man lovar sig själv...