mariebe

... hade bestämt med mamma och syster Linda att de skulle komma ner till Göteborg och vara barnvakt till Maximus. Så han fick leka och pyssla med annat än att sitta på IVA. Vi skulle få mera tid i lugn och ro med Texas. I tre hela dagar skulle de avlasta oss!! GUD vad skönt att få se några bekanta ansikten. Ansiktena på de människor jag älskar allra mest på hela jorden. Min älskade underbara syster. Kommer för att hjälpa. Min underbara mamma. Mamma fixar allt. Men inte det här. Nu är det jag som är mamma. Som ska orka bära andra genom. Mina barn. Min älskade sambo som jag för all framtid kommer att leva i tacksamhetsskuld till. Han räddade livet på min son. Vår son. Sin son. Jag kommer aldrig kunna återgälda det. Aldrig någonsin.

Texas låg i sin säng, i sin respirator, med sina mediciner. Återhämtade sig. Välbehövligt efter hans resa. Efter hans tuffa start på sitt förhoppningsvis långa liv. Slangar överallt, pip och larm. Varför larmar det? Händer det något? "Er tuffa kille vill andas själv. Han är osams med respiratorn". "Hans lungor behöver vila, därför har han den. Han skulle klara sig utan, men det skulle bli för jobbigt och det tar längre tid innan han piggar på sig". Vad händer nu? Hur länge ska han ligga här? Vad är nästa steg? Han hade nyss genomgått en stor hjärtoperation och man ville bara att något annat skulle hända. Något sorts steg i riktning Örebro. Skynda långsamt. "Han kommer ligga i respirator hela veckan. Kanske flytt till vårdavdelning i helgen. Vi får se".

Om jag vill tvätta honom?? Dummaste frågan i hela världen. Klart jag ska tvätta min son. Försiktigt lyfta på alla slangar och absolut inte runt operationssåret. Som att man för första gången i sitt liv rör vid en bebis. Försiktigare än så. Men så skönt. Få ta i honom. Känna hans hud. Känna att han trots alla mediciner kände min beröring som sa, Mamma är här. Jag sa ju att jag aldrig skulle lämna dig. Vi är snart hemma, älskade barn. Och snart kommer moster och mormor. Det blir väl skoj att få träffa dem igen. Och skönt för dem att träffa dig. Skönt för oss att få hjälp. Träffa nära.

Om jag vill hålla honom? OM JAG VILL HÅLLA HONOM??? GE HIT MITT BARN!!! NU!! Jag blev hel. Så hel man kan bli. Där satt jag, med mitt älskade underbara nyopererade barn i min famn och grät. Av lycka. Av ilska. Av sorg. Av kärlek. Stora tårar droppade nerför mina kinder. Eller nej, störtfloder kom från mina ögon. Allt släppte. Det är så här det är. Meningen med livet. Att få hålla sitt barn. Krama och pussa och läka med kärlek. Fast Texas kommer aldrig att bli frisk. Inte som vi anser frisk. Vem fan bryr sig? Sneglade upp med tårfyllda ögon och där stod hon. VÄRLDENS BÄSTA SYSTER! Och jag började gråta igen.

Vissa känslor går inte att förklara. Som den när Linda satte sig på knä bredvid med och tittade på Texas. När hon kramade om mig när jag hade Texas i famnen. Det kändes på något sätt villkorslöst. Jag tror det är så jag vill försöka förklara. Som att det var som himla självklart att hon skulle vara där med mig, när jag fick hålla Texas för första gången. Det blev så rätt. Och hon fick se honom, att han levde. Hon fick röra, pussa och känna. Livet. Att han faktiskt inte hade dött. Att han drog undan foten om man kittlade honom under den. Att han trots allt försökte öppna ögonen och kika lite. Att han skulle komma tillbaka.

Men vart är mamma? Hon och pappa tog en tur till Varberg för att lämna Lindas barn hos deras farmor och farfar, men de skulle snart komma tillbaka. Är pappa med? Jag lovade mig själv att inte börja gråta när jag träffade pappa. Varför vet jag inte. Skitlarvigt. Det gick ju inte. Jag lovar jag har aldrig blivit så glad över att se mina föräldrar. Gud vad jag älskar dem. Gud vad jag älskar min syster. Tack för att ni åkte ner till oss. Ni räddade oss.

Det som är toppen med IVA är att besök är tillåtna. En åt gången med en förälder. Alltså fick både mamma och pappa följa med mig upp och hälsa på Texas. Som en sten som försvann. De blev lite lättare. Grät lite. Ville inte gå därifrån. Men vi skulle ju upp till huset. Visa. Berätta. Gråta. Jag och Andreas skulle prata med läkaren. Min gud. Eftermiddagen spenderades på IVA med Texas. Utan Maximus. Han lekte med Linda i sandlådan. Superglad över att INDA PEPE och TEPE kommit!! Fast han fattade inte varför.

Läkaren var lite i chock. Aldrig någonsin hade han sett något så tilltrasslat som Texas vener och ådror kring hjärtat. Tur att det går att reda ut tilltrasslade saker. Stor som en valnöt är bebisens hjärta vid 1 veckas ålder. Aortan är 4 mm tjock. 4 MM!!! Och den har de sytt i. Med vaddå?? Världens mest supertunna tråd?? Att beskriva Texas hjärtfel är väldigt komplicerat, så jag nöjer mig med att skriva att hans hjärta är friskt nu. Den sjuka biten satt i aortabågen, den är borttagen. Viss "risk" finns för att det blir lite trängre där de sytt, men med ett enkelt ingrepp fixar de det också. Han har inte full cirkulation i armarna, tack vare att de trixat och knixat med hans ådror. Han kommer ALDRIG någonsin att kunna ta blodtryck, blodprover eller annat i armarna. Det är farligt för honom och blir missvisande. That's it! Inget annat. Ett hjärta som alla andra. Fast lite annorlunda. Sen är det ju frågan om hjärnan, men det är inte mitt bord. Jag är kardiolog. Inte neurolog.

Det var vi tacksamma för nu. Så här i efterhand ska man som överläkare veta bättre än att uttala sig när man inte vet. När det inte är ens bord.

Dagen gick fort. Maximus hade fullt upp och vi också. Förmodligen mamma, pappa och Linda med :) Skönt att ha dem där, det blev lite struktur. Mat lagades, planer gjordes. Vi ville bort. Vi går på restaurang!! Man började så sakta på något sätt tänka att NÄR vi är hemma och inte OM. Tack vare sällskapet. De fick oss att tänka att vi klarar det här. Med alla i ryggen klarar vi vad som helst. De bodde på ett hotell innan Partille så innan de åkte dit gick vi alla upp och sa god natt till Texas. Alla utom Andreas. Han stannade kvar. Jag gick till huset med Maximus. Rutinen var ett faktum. När Andreas kom tillbaka hade jag förberett Maximus för sängen, vi väntade tills personalen hade haft skiftbyte, sen gick jag upp till Texas. Och satt där, klappade. Pussade. Sondmatade. Frågade. Grät. Skrattade. Grät. Log. Grät. Gick tillbaka för att sova med ett sorgset leende på läpparna.