... skrämmande fort... (110707)
... torsdag. Dag fyra i Göteborg. Femte dagen sen Texas dog. För att sen leva igen. Vilken rackare! Vi inledde dagen med att gå upp till Texas när Linda och de kommit. De ville säga hej, god morgon och pussa lite. Vi med. Maximus ville inte. Han var väl trött på att Texas bara låg där, och vi bara grät. Hela tiden kom det över en. Vad som hänt. Vad man gjort. Vilken insats vi båda gjorde på olika sätt. Varje gång man tittade på Texas gick man sönder. För att sen nästa sekund bli hel, komma igen. På samma sätt som Texas gjorde. För oss. För sig. Om han aldrig gav upp TÄNKER JAG INTE HELLER GÖRA DET!! Trots att vår tillvaro var helt uppochner och känlsorna åkte bergodalbana gick tiden skrämmande fort. Linda och gänget drog iväg. Det har lite dåligt väder men de skulle åka och bada. Vi skulle sitta av dagen hos Texas i väntan på att något skulle hända.
Och där låg han. Men med lite mindre morfin. Med lite mindre dolmicom. Utan stjärttemp. Och var osams med respiratorn. Kikade upp ibland, pupiller stora som tefat, men att han trots allt kikade upp gjorde att man struntade i vilken storlek pupillerna hade. Svarade på beröring. Ryckte till vid känslan av handen på magen. Pussen på huvudet. Alltså känner han. Vad visade MR:n egentligen? När ska vi få prata med en barnneurolog? På tisdag kommer hon. PÅ TISDAG??? Men herregud! Det är ju bara torsdag idag. Ska vi behöva vänta så länge... Denna väntan...
Linda och jag satt inne hos Texas när de andra var på huset. Texas började rycka med händerna. Vi påtalade det för sköterskan som hämtade en läkare. Är det ett krampanfall?? undrade jag. Kändes som att det var ganska självklart att han skulle ha såna efter allt. Vi provar att ge sömnmedel sa läkaren. Är det ett anfall försvinner inte kramperna. Är det inte ett anfall slappnar han av. Fort fick han sömnmedlet och lika fort slappande han av och slutade rycka. Med allt som kommer att bli ändå var det så jävla skönt att han inte hade ett anfall. Vi klarar oss utan det. Men hade givetvis hanterat det om det varit så. Man gör ju det när det gäller ens barn. Accepterar och hanterar.
Personalen på en sån avdelning som barnhjärtIVA är helt fenomenala. Inte bara tar de hand om otroligt sjuka barn, som oftast svävar mellan liv och död, de tar också hand om sjuka föräldrar. Sjuka av oro. Vet precis när det är rätt läge att prata. Prata om annat. Prata om i vårt fall Texas och traumat vi var med om. Sakta få en att inse att det finns en tid efter allt detta. Ett liv efter allt detta. I vårt fall hade det gått hyfsat bra. Texas skulle ju överleva. Men hur blir det sen? Frågorna var många. Så klart de inte kunde uttala sig. Han var elva dagar gammal. Vem vet om han kommer att gå, se, höra, förstå? Men vi ville veta. Nästan tjatade. Tog varje liten sak de sa och vred och vände på den tills det blev en illa sågad puzzelbit som passade in med ett hörn i vårat stora livspuzzel. De har ju sett, de vet så otroligt mycket. Kan man kanske få veta vad de tror?
Texas hade på dessa dagar gjort otroliga framsteg. Han verkade stark och han hade under hela resans varit stabil. Och stor. Tur i oturen att han vägde 4785 när han föddes. En räka på 2 kilo hade inte överlevt en sån tuff start på livet. Livet. Det går vidare. Tiden går hur man än gör. Önskar många gånger att jag framförallt skulle kunna vrida tillbaka klockan. Till innan allt. Till BB. Se till att vi fick ett ultraljud på hjärtat på en gång. Men det går inte. Vissa stunder skulle jag vilja fastna i. Hemskt hur det än låter så fann vi oss i Göteborg. Vi accepterade. Stunderna själv med Texas är mina små guldkorn. När sköterskorna pysslade med det andra barnet. Jag fick sitta ensam och pussa. Klappa. Smeka. Älska. Linda och mina föräldrar fick aldrig såna stunder. Jag var ju med. Hela tiden. Aldrig överger jag min son!
Iväg och käka pizza. Maximus hade haft en heldag med de andra. Vi behövde bort. Det gick fort. Imorgon skulle det bli fredag och de skulle åka hem. Ville inte. Ville ha torsdag hela tiden. En bra dag. Linda var hos mig. Mamma och pappa var hos mig. Hos oss. Min familj var hos min familj. Som det ska vara. Det blev bestämt att Andreas föräldrar skulle komma på måndagen. Vi behövde mer hjälp med Maximus. Kunde inte prata med barnneurologen och ha Maximus runt oss. Behövde ha lugnt och ro när Texas framtid skulle berättas för oss.
Andreas gick upp till Texas och jag och Maximus lekte i vårt rum. Andreas kom hem och jag sa god natt till mitt älskade barn och gick upp till mitt andra älskade barn.
Och där låg han. Men med lite mindre morfin. Med lite mindre dolmicom. Utan stjärttemp. Och var osams med respiratorn. Kikade upp ibland, pupiller stora som tefat, men att han trots allt kikade upp gjorde att man struntade i vilken storlek pupillerna hade. Svarade på beröring. Ryckte till vid känslan av handen på magen. Pussen på huvudet. Alltså känner han. Vad visade MR:n egentligen? När ska vi få prata med en barnneurolog? På tisdag kommer hon. PÅ TISDAG??? Men herregud! Det är ju bara torsdag idag. Ska vi behöva vänta så länge... Denna väntan...
Linda och jag satt inne hos Texas när de andra var på huset. Texas började rycka med händerna. Vi påtalade det för sköterskan som hämtade en läkare. Är det ett krampanfall?? undrade jag. Kändes som att det var ganska självklart att han skulle ha såna efter allt. Vi provar att ge sömnmedel sa läkaren. Är det ett anfall försvinner inte kramperna. Är det inte ett anfall slappnar han av. Fort fick han sömnmedlet och lika fort slappande han av och slutade rycka. Med allt som kommer att bli ändå var det så jävla skönt att han inte hade ett anfall. Vi klarar oss utan det. Men hade givetvis hanterat det om det varit så. Man gör ju det när det gäller ens barn. Accepterar och hanterar.
Personalen på en sån avdelning som barnhjärtIVA är helt fenomenala. Inte bara tar de hand om otroligt sjuka barn, som oftast svävar mellan liv och död, de tar också hand om sjuka föräldrar. Sjuka av oro. Vet precis när det är rätt läge att prata. Prata om annat. Prata om i vårt fall Texas och traumat vi var med om. Sakta få en att inse att det finns en tid efter allt detta. Ett liv efter allt detta. I vårt fall hade det gått hyfsat bra. Texas skulle ju överleva. Men hur blir det sen? Frågorna var många. Så klart de inte kunde uttala sig. Han var elva dagar gammal. Vem vet om han kommer att gå, se, höra, förstå? Men vi ville veta. Nästan tjatade. Tog varje liten sak de sa och vred och vände på den tills det blev en illa sågad puzzelbit som passade in med ett hörn i vårat stora livspuzzel. De har ju sett, de vet så otroligt mycket. Kan man kanske få veta vad de tror?
Texas hade på dessa dagar gjort otroliga framsteg. Han verkade stark och han hade under hela resans varit stabil. Och stor. Tur i oturen att han vägde 4785 när han föddes. En räka på 2 kilo hade inte överlevt en sån tuff start på livet. Livet. Det går vidare. Tiden går hur man än gör. Önskar många gånger att jag framförallt skulle kunna vrida tillbaka klockan. Till innan allt. Till BB. Se till att vi fick ett ultraljud på hjärtat på en gång. Men det går inte. Vissa stunder skulle jag vilja fastna i. Hemskt hur det än låter så fann vi oss i Göteborg. Vi accepterade. Stunderna själv med Texas är mina små guldkorn. När sköterskorna pysslade med det andra barnet. Jag fick sitta ensam och pussa. Klappa. Smeka. Älska. Linda och mina föräldrar fick aldrig såna stunder. Jag var ju med. Hela tiden. Aldrig överger jag min son!
Iväg och käka pizza. Maximus hade haft en heldag med de andra. Vi behövde bort. Det gick fort. Imorgon skulle det bli fredag och de skulle åka hem. Ville inte. Ville ha torsdag hela tiden. En bra dag. Linda var hos mig. Mamma och pappa var hos mig. Hos oss. Min familj var hos min familj. Som det ska vara. Det blev bestämt att Andreas föräldrar skulle komma på måndagen. Vi behövde mer hjälp med Maximus. Kunde inte prata med barnneurologen och ha Maximus runt oss. Behövde ha lugnt och ro när Texas framtid skulle berättas för oss.
Andreas gick upp till Texas och jag och Maximus lekte i vårt rum. Andreas kom hem och jag sa god natt till mitt älskade barn och gick upp till mitt andra älskade barn.
Kommentarer
Postat av: editjohanna
<3<3<3
Trackback
