... räddaren i nöden... (110709)
... lördag. Vi körde på som vanligt. Upp till Texas på morgonen. Sa god morgon, pratade med personalen om hur natten varit. Bra, lugnt, han är stabil. Han får ligga kvar i respiratorn hela helgen. Vårdavdelning på måndag. På tisdag får ni prata med barnneurologen. Kanske en veckan på vårdavdelningen. Jag skulle få flytta in dit. Lämna Maximus och Andreas på huset för att få sova hos Texas. ÄR DET SANT?? Samtidigt kändes det vemodigt. Jag ville inte lämna Maximus och Andreas på nätterna. Men Texas behövde mig mer. Eller? Vad var han medveten om? Förstod han att jag var hans mamma? Kunde han känna det? Eller hur sjuk är han? Jobbigt. Tungt. Mycket att väga in.
Jag och Maximus gick ut. Det var fint väder ute. Spenderade förmiddagen i lekparken. Andreas var hos Texas. Vad de pratade om vet jag inte. Har jag inte med att göra. Andreas bearbetade sorgen på sitt sätt. Hade en helt annan bild av Texas. Jag kände det var viktigt att han fick känna det jag kände. Hur man när man la handen på Texas bröstkorg att den höjdes och sänktes. Hur man kunde känna hur stadigt hjärtat slog. Hur han tittade upp. Hur han viftade med händerna, så pass att han fick ha strumpor på dem för att inte fastna i alla slangar och dra ut saker han fortfarande behövde för att överleva. Känna hur stark han var i en situation som många tappar fotfästet helt i. Hur HAN RÄDDADE LIVET PÅ SITT BARN! Nästan varje gång jag skickade sms fick jag till svar att jag sitter med Texas i famnen. Jag har inte tid. Så självklart. Han behövde det för att läka. För att orka. Orka vara pappa till Maximus. Orka vara min partner. Orka allt. När man sedan träffade Andreas efter att han suttit med Texas en helt förmiddag var det som att se en glimt av den gamla Andreas. En trött men samma gamla Andreas. Som trots sin otroliga sorg kunde finna styrka i sin nyfödde son att ändå le. Skratta åt sig själv i en konstig situation. Vi var på väg tillbaka.
Våra luncher bestod av det Maximus ville ha. Vi sket i allt vad vettigt hette och lät honom bestämma. Pojken måste ju äta. Så mycket vi käkat på McDonalds i Partille... Men Maximus åt. Jag med. Var ju tvungen att producera mjölk till lilleman. Andreas drack mest kaffe. Men vi överlevde det med. Resonerade kring att jag skulle flytta på måndagen. Då ringde det. Skyddat nummer. JAG HATAR SKYDDAT NUMMER!!! Hjärtat i halsgropen. Illamående... FAN JÄVLA SKIT!!! Nu har det hänt något!! Och vi har med oss Maximus. Samtidigt som jag svarade körde Andreas upp på parkeringen till huset. VI var ju nära i alla fall. "Hej, det är Erika. Jag är Texas ansvariga sjuksköterska ikväll" Jag skiter väl för fan i om du så jobbar som cementblandare. VAD FAN HAR HÄNT???!?!?! "Det har inte hänt något" VAD FAN RINGER DU FÖR DÅ??!!??! " Jag tänkte bara berätta att Texas är jättevaken så det vore kul om ni kom upp".
Jag älskar Erika. Hon insåg att vi behövde det. Få se honom helt vaken. Tittade på sin omgivning. ÅHHH vad jag önskar jag varit där när han vaknade. Men men... Andreas skyndade sig upp och jag gick in på vårt rum med Maximus. Han hade inte bestämt sig för om han ville följa med eller inte. Han vill duscha först sa han. Efter duschen gick vi upp och där låg han. SÅ fin. Och tittade på Andreas. På mig. På Maximus. Med sina stora blåa fina ögon, med världens längsta ögonfransar. Tittade och tittade. Verkligen var vaken. Fast väldigt drogad. Men med. Viftade med händerna nästan som han försökte berätta något med gester och blick. Så skönt. Han var dessutom så osams med respiratorn att de ställt ner den så han inte fick någon syrgas alls. Han fixade det där själv. ÅH vad skönt med måndag och vårdavdelning. Då skulle han slippa allt förutom övervaket och medicinerna. Och de doserna hade ju minskat rejält.
Efter en liten stund där inne ville Maximus gå. Så vi gick. Lämnade Andreas. Lekte i lekparken. Ringde lite. Nu orkade man. Ringde de som kanske inte visste. Men som behövde veta. Skickade sms. Allt går framåt. Han är stark. Vi får flytta till vårdavdelning på måndag. Kanske blir kvar en vecka till. Tiden gick...
På kvällen gick jag upp till Texas. Han var fortfarande väldigt vaken. Men trött. Sov lite ibland. Pratade med nattpersonalen. Texas hade en underbar sköterska, Lisbeth. Lyhörd och insatt. Förstod min oro och ångest inför flytten. Hon kramade om mig och sa att det ordnar sig. Jag vet. Innan jag gick hem tackade jag Erika för att hon ringt efter oss. Hon var vår räddare i nöden.
Jag och Maximus gick ut. Det var fint väder ute. Spenderade förmiddagen i lekparken. Andreas var hos Texas. Vad de pratade om vet jag inte. Har jag inte med att göra. Andreas bearbetade sorgen på sitt sätt. Hade en helt annan bild av Texas. Jag kände det var viktigt att han fick känna det jag kände. Hur man när man la handen på Texas bröstkorg att den höjdes och sänktes. Hur man kunde känna hur stadigt hjärtat slog. Hur han tittade upp. Hur han viftade med händerna, så pass att han fick ha strumpor på dem för att inte fastna i alla slangar och dra ut saker han fortfarande behövde för att överleva. Känna hur stark han var i en situation som många tappar fotfästet helt i. Hur HAN RÄDDADE LIVET PÅ SITT BARN! Nästan varje gång jag skickade sms fick jag till svar att jag sitter med Texas i famnen. Jag har inte tid. Så självklart. Han behövde det för att läka. För att orka. Orka vara pappa till Maximus. Orka vara min partner. Orka allt. När man sedan träffade Andreas efter att han suttit med Texas en helt förmiddag var det som att se en glimt av den gamla Andreas. En trött men samma gamla Andreas. Som trots sin otroliga sorg kunde finna styrka i sin nyfödde son att ändå le. Skratta åt sig själv i en konstig situation. Vi var på väg tillbaka.
Våra luncher bestod av det Maximus ville ha. Vi sket i allt vad vettigt hette och lät honom bestämma. Pojken måste ju äta. Så mycket vi käkat på McDonalds i Partille... Men Maximus åt. Jag med. Var ju tvungen att producera mjölk till lilleman. Andreas drack mest kaffe. Men vi överlevde det med. Resonerade kring att jag skulle flytta på måndagen. Då ringde det. Skyddat nummer. JAG HATAR SKYDDAT NUMMER!!! Hjärtat i halsgropen. Illamående... FAN JÄVLA SKIT!!! Nu har det hänt något!! Och vi har med oss Maximus. Samtidigt som jag svarade körde Andreas upp på parkeringen till huset. VI var ju nära i alla fall. "Hej, det är Erika. Jag är Texas ansvariga sjuksköterska ikväll" Jag skiter väl för fan i om du så jobbar som cementblandare. VAD FAN HAR HÄNT???!?!?! "Det har inte hänt något" VAD FAN RINGER DU FÖR DÅ??!!??! " Jag tänkte bara berätta att Texas är jättevaken så det vore kul om ni kom upp".
Jag älskar Erika. Hon insåg att vi behövde det. Få se honom helt vaken. Tittade på sin omgivning. ÅHHH vad jag önskar jag varit där när han vaknade. Men men... Andreas skyndade sig upp och jag gick in på vårt rum med Maximus. Han hade inte bestämt sig för om han ville följa med eller inte. Han vill duscha först sa han. Efter duschen gick vi upp och där låg han. SÅ fin. Och tittade på Andreas. På mig. På Maximus. Med sina stora blåa fina ögon, med världens längsta ögonfransar. Tittade och tittade. Verkligen var vaken. Fast väldigt drogad. Men med. Viftade med händerna nästan som han försökte berätta något med gester och blick. Så skönt. Han var dessutom så osams med respiratorn att de ställt ner den så han inte fick någon syrgas alls. Han fixade det där själv. ÅH vad skönt med måndag och vårdavdelning. Då skulle han slippa allt förutom övervaket och medicinerna. Och de doserna hade ju minskat rejält.
Efter en liten stund där inne ville Maximus gå. Så vi gick. Lämnade Andreas. Lekte i lekparken. Ringde lite. Nu orkade man. Ringde de som kanske inte visste. Men som behövde veta. Skickade sms. Allt går framåt. Han är stark. Vi får flytta till vårdavdelning på måndag. Kanske blir kvar en vecka till. Tiden gick...
På kvällen gick jag upp till Texas. Han var fortfarande väldigt vaken. Men trött. Sov lite ibland. Pratade med nattpersonalen. Texas hade en underbar sköterska, Lisbeth. Lyhörd och insatt. Förstod min oro och ångest inför flytten. Hon kramade om mig och sa att det ordnar sig. Jag vet. Innan jag gick hem tackade jag Erika för att hon ringt efter oss. Hon var vår räddare i nöden.
Kommentarer
Postat av: Emma Wigh
kram
Trackback
