mariebe

... vaknade av att Andreas skickade ett sms. Han hade gått upp tidigt till Texas, och jag och Maximus låg och sov. Han skrev att Texas är så fin när han ligger här. Om man plockar bort allt ser det bara ut som att han sover. Jag väckte Maximus och frågade om han ville gå och säga god morgon till Texas. JAAA det ville han för bebbe ajajaj mamma. Ja, det är så Maximus att lillebror är jättesjuk. Vad fan ska man säga? Det går ju inte att ljuga. Han förstår inte allt men han är inte dum, min äldsta son :)

Väl uppe hos Texas var det skitjobbigt. Han skulle åka iväg till röntgen och efter det kommer domen. Åker vi hem med eller utan Texas? De sa att vi skulle räkna med 3 timmars väntan innan allt var klart. Puss och klapp vi ses sen. Älskade barn. Tre timmar. Tre jävla timmar. Alla undrade. Vad händer?? Lika bra att vara ärlig. Texas kanske kommer att dö. Hårda ord. Måste sägas. Måste bearbetas. Mitt barn kanske inte kommer att leva längre än tills ikväll. Nu har det nog gått en timma. Nej fem minuter...

Ut i lekparken med Maximus, försöka tänka på att leka med honom så tiden går fort... Sneglar upp mot våning 6 hela tiden. Är han tillbaka? Hur gick det? När får vi säga farväl?? Upp till huset. Dags för lunch. Maximus åt en burk med majs. Jag och Andreas åt luft. Det mättar inte. Klockan drar sig mot tolv. FAN vad sakta tiden går. Min mobil ringer. Skyddat nummer. Andreas!! De ringer! Ska jag svara?? Öhhhh ja.... Självklart. Med gråten i halsen svarade jag, och i andra änden hörde jag Elins röst (en av Texas läkare) som sa. Nu är han tillbaka. Han var jätteduktig. De har tittat lite snabbt på bilderna och... illamående, betong i magen, svartnar framför ögonen... jag måste kräkas tänkte jag... ni kan komma upp när ni är klara. Det blir operation kl 16. Vi tar resten då! Hej då!!

Innan jag fick fram vad hon hade sagt. Jag ylade. Jag skrek. Jag grät. Mitt älskade underbara barn skulle få leva. Andreas grät, Maximus grät fast han inte visste varför. Det går inte, aldrig någonsin att sätta ord på just den känslan. Det finns en gud. Jag ska inte hata honom. Men ogilla. Ibland. Sen kom det. Det där vi väntat på. Vi kollade på varann och sa i kör, FAN jag är hungrig. McDonalds nästa, sen raka vägen upp till Texas, pussa och klappa lite innan han rullas iväg till operation! De hade gjort bedömningen att han inte hade så stora skador på hjärnan.

Det är ett relativt lätt ingrepp. Tar runt timmen. Vi går in under vänster arm,och korrigerar felet. Inget konstigt alls. Vi ringer när han är tillbaka igen. Hur ska vi fördriva tiden? En timme lite drygt. Går fort. Klockan blev fem, sex, halv sju ringde jag och frågade på avdelningen varför de inte hört av sig. Han är inte tillbaka än, blev svaret. Men vi säger till läkaren att ringa så fort han har tid. VAD NU??? Inte kommit tillbaka än?? Ska läkaren ringa?? Han har dött. Det gick inte att operera. Ett ingrepp är alltid ett ingrepp. Rutin eller inte. Klockan gick, sju, halv åtta, åtta. Vi bara satt och stirrade. Maximus försökte leka med oss men märkte. Det är något som inte står rätt till. Stackars barn. Halv nio ringde det. Skyddat nummer. Hjärtat slog fort. Illamåendet tilltog. "Hej det är Stefan, ansvarig barnkardiolog. Texas är på salen nu. Allt har gått bra!" HERREGUD!!! MITT BARN!!! Mitt underbara älskade fina barn!! "Det tog lite längre tid, han var lite mer komplicerad än vi räknat med innan vi öppnade honom. Men allt är fixat. Vi får prata mer imorgon. Gå till honom nu. Ni behöver det".

Jag älskar Stefan. Han är min gud. Han valde att låta Texas leva.

 Vi skyndade oss upp. Mitt i natten för Maximus, men med glass och film kommer man långt. Och där låg han, mitt hjärta. Svullen, röd och vid liv. Alldeles nyopererad. Men vid liv. Ett liv han får behålla och förvalta på bästa sätt. Mitt mirakel. Mitt älskade underbara barn. Andreas och Maximus gick tillbaka till huset efter ett tag. Men jag satt kvar. Satt och tittade. På min lilla kämpe. Som aldrig gav upp. Som redan från första stund bestämt sig för att inte räknas bort. Jag njöt. Av känslan av livet. Hur skört det är. Hur mycket man värdesätter sin familj och sin hälsa. Av hur mycket jag älskar Texas, mitt efterlängtade barn. Nu var det bara den långa vägen tillbaka. Men det är sak samma. Vi fyra får vara tillsammans. Det är det viktigaste. Han får vara med.