... då kanske vi stänger av... (110704)
... tidigt på morgonen gick jag in till Maximus och Andreas med lite kaffe och varsin yoghurt. Men nej, de ville inte ha. Andreas ville in till Texas, och jag behövde komma därifrån en stund. Skiftbyte... Natten hade varit lugn. Han är stabil. Ni får vänta tills läkaren kommer, han berättar det ni behöver veta. Ni kommer få flytta in till "huset" idag efter lunch. Ta hand om er också, vi tar hand om Texas. Vi ringer för minsta lilla oavsett håll. Helt vettigt och logiskt. Självklart är det så! Det hade jag också känt, tänkt och sagt om jag INTE hade haft ett barn på IVA. Underbar personal. Jag fick sitta vid Texas säng och gråta, och som jag grät. Men varför har han inte blivit opererad? Hur vad när?? Vart är läkaren?? Vad väntar vi på??
Ni kan flytta nu. Andra behöver ha rummet. Så vi tog vårt pick och pack och flyttade. Till ett rum på Ronald McDonald, även kallat huset "huset". Ännu längre till Texas. Fem minuters promenad. Blev tvunga att handla. Bädda. Funka för Maximus skull. Fysiskt vara närvarande med i tankarna på sal 1 på IVA. Där låg han, sövd, drogad, hjälplös, sjuk, döende, sjuk sjuk sjuk. Vad kommer att hända?? Varför har de inte redan gjort något mer än det de gör? Jag vill inte vänta, orkar inte vänta. Vill att det ska hända nu!! Alla undrar. Mamma, syrran, vännerna, alla som bryr sig. Otroligt vad våra vänner bryr sig. Vill hem. Hem till Örebro. Även om det är deras fel att vi är här under dessa förutsättningar. Det värker i mig när jag tittar på Texas. Så oskyldig. Så liten. Så stark. Vi fixar det här.Vad väntar vi på ???
Läkaren kom. Sympatisk äldre herre som kan leka gud. Idag låter jag dig och dig leva. Tyvärr inte dig eller dig. Satte oss ner. Jobbigt att vara läkare i såna här situationer. Tittade oss i ögonen. Såg säkert förtvivlan, sorg, misstro, hjälplöshet, ilska och lite hopp. La alla kort på borden. "Vi måste göra en MR. Vet ni vad en MR är?" Ja det visste vi ju. Först nu slog det oss, Texas har ju hjärnskador. Det är inte bara hjärtat. Det är hjärnan också. Min fråga. Varför har ni inte gjort den än?? Ni har ju haft hela dagen på er. Svaret, Texas är för sur. Hans värden måste bli bättre så han orkar med det. OK det köper jag. Är det därför ni inte opererat än då? "Ja alltså, beroende på vad MR:n visar tar vi ställning till operation" "Vi operarar inte för nöjes skull. Han ska kunna tillgodogöra sig operationen".
Tankarna fort runt. VAD DÅ??? Ska han inte bli opererad nu?? Ska du bestämma över mitt barn? FÖR I HELVETE!!! JAG HAR VÄL INTE KAJKAT NER HIT MITT I NATTEN MED MAXIMUS FÖR ATT INTE FÅ OPERATIONEN. Jävla idiot, tänkte jag. Jag vill prata med en annan läkare. Fast det sa jag inte, men jag tänkte det. Klart han ska bli opererad. Resten fixar vi. Vi är tuffa. När kommer MR:n att göras?? Imorgon kl tio sa han då, och sa sen, nej jag ska gå hem men bara så ni vet, imorgon kanske vi stänger av respiratorn.
PANG!!! Du är död!! De där orden. FY FAN i HELVETE!!! Ska min sons liv hänga på hurvida de tycker att han kan tillgodogöra sig en operation?? Det ÄR väl ändå upp till mig och Andreas att bestämma vad vi anser vara ett värdigt liv för vårt barn, och jag ska till varje pris behålla honom. Han ska fanimej inte dö. Inte nu. Inte när vi kommit hit. Så här långt. HUR FAN SKA VI KLARA AV ATT VÄNTA TILLS IMORGON??? Men shit, Maximus.... Han satt ute med en sköterska och åt isglass och kollade på Teletubbies. "Mamma, Bebbe ajaj", "Ja lilla vännen, bebisen är sjuk". Sen brast det. Tänk om jag bara kunde få hålla honom och läka honom med mina pussar. Krama om honom och viska att allt blir bra. Men det kanske det inte skulle. Texas kanske skulle dö imorgon. Det var tufft att lämna honom på kvällen. Men Maximus behövde mat, uppmärksamhet och vi behövde... Ja vad fan behövde vi? När Maximus somnat på kvällen och Andreas låg och halvsov/grät gick jag med tunga steg upp till Texas. Skulle han bara nio dagar gammal tas ifrån oss på ett brutalt sätt? Skulle jag aldrig mer få hålla honom och klappa honom och trösta honom? Skulle hans sista andetag tas imorgon? Jag satt länge hos honom den natten. Klappade på kinden och viskade i hans öra att om han skulle lämna oss, skulle jag straxt komma efter. Han skulle inte bli ensam. Jag skulle aldrig överge honom. Blev vänligt men bestämt tillsagd att gå till huset och försöka sova lite. Imorgon blir en tuff dag. Tack och hej!! Just de orden jag behövde höra. Men jag gick. Visste ju att jag skulle få se mitt barn på morgonen igen.
Ni kan flytta nu. Andra behöver ha rummet. Så vi tog vårt pick och pack och flyttade. Till ett rum på Ronald McDonald, även kallat huset "huset". Ännu längre till Texas. Fem minuters promenad. Blev tvunga att handla. Bädda. Funka för Maximus skull. Fysiskt vara närvarande med i tankarna på sal 1 på IVA. Där låg han, sövd, drogad, hjälplös, sjuk, döende, sjuk sjuk sjuk. Vad kommer att hända?? Varför har de inte redan gjort något mer än det de gör? Jag vill inte vänta, orkar inte vänta. Vill att det ska hända nu!! Alla undrar. Mamma, syrran, vännerna, alla som bryr sig. Otroligt vad våra vänner bryr sig. Vill hem. Hem till Örebro. Även om det är deras fel att vi är här under dessa förutsättningar. Det värker i mig när jag tittar på Texas. Så oskyldig. Så liten. Så stark. Vi fixar det här.Vad väntar vi på ???
Läkaren kom. Sympatisk äldre herre som kan leka gud. Idag låter jag dig och dig leva. Tyvärr inte dig eller dig. Satte oss ner. Jobbigt att vara läkare i såna här situationer. Tittade oss i ögonen. Såg säkert förtvivlan, sorg, misstro, hjälplöshet, ilska och lite hopp. La alla kort på borden. "Vi måste göra en MR. Vet ni vad en MR är?" Ja det visste vi ju. Först nu slog det oss, Texas har ju hjärnskador. Det är inte bara hjärtat. Det är hjärnan också. Min fråga. Varför har ni inte gjort den än?? Ni har ju haft hela dagen på er. Svaret, Texas är för sur. Hans värden måste bli bättre så han orkar med det. OK det köper jag. Är det därför ni inte opererat än då? "Ja alltså, beroende på vad MR:n visar tar vi ställning till operation" "Vi operarar inte för nöjes skull. Han ska kunna tillgodogöra sig operationen".
Tankarna fort runt. VAD DÅ??? Ska han inte bli opererad nu?? Ska du bestämma över mitt barn? FÖR I HELVETE!!! JAG HAR VÄL INTE KAJKAT NER HIT MITT I NATTEN MED MAXIMUS FÖR ATT INTE FÅ OPERATIONEN. Jävla idiot, tänkte jag. Jag vill prata med en annan läkare. Fast det sa jag inte, men jag tänkte det. Klart han ska bli opererad. Resten fixar vi. Vi är tuffa. När kommer MR:n att göras?? Imorgon kl tio sa han då, och sa sen, nej jag ska gå hem men bara så ni vet, imorgon kanske vi stänger av respiratorn.
PANG!!! Du är död!! De där orden. FY FAN i HELVETE!!! Ska min sons liv hänga på hurvida de tycker att han kan tillgodogöra sig en operation?? Det ÄR väl ändå upp till mig och Andreas att bestämma vad vi anser vara ett värdigt liv för vårt barn, och jag ska till varje pris behålla honom. Han ska fanimej inte dö. Inte nu. Inte när vi kommit hit. Så här långt. HUR FAN SKA VI KLARA AV ATT VÄNTA TILLS IMORGON??? Men shit, Maximus.... Han satt ute med en sköterska och åt isglass och kollade på Teletubbies. "Mamma, Bebbe ajaj", "Ja lilla vännen, bebisen är sjuk". Sen brast det. Tänk om jag bara kunde få hålla honom och läka honom med mina pussar. Krama om honom och viska att allt blir bra. Men det kanske det inte skulle. Texas kanske skulle dö imorgon. Det var tufft att lämna honom på kvällen. Men Maximus behövde mat, uppmärksamhet och vi behövde... Ja vad fan behövde vi? När Maximus somnat på kvällen och Andreas låg och halvsov/grät gick jag med tunga steg upp till Texas. Skulle han bara nio dagar gammal tas ifrån oss på ett brutalt sätt? Skulle jag aldrig mer få hålla honom och klappa honom och trösta honom? Skulle hans sista andetag tas imorgon? Jag satt länge hos honom den natten. Klappade på kinden och viskade i hans öra att om han skulle lämna oss, skulle jag straxt komma efter. Han skulle inte bli ensam. Jag skulle aldrig överge honom. Blev vänligt men bestämt tillsagd att gå till huset och försöka sova lite. Imorgon blir en tuff dag. Tack och hej!! Just de orden jag behövde höra. Men jag gick. Visste ju att jag skulle få se mitt barn på morgonen igen.
Kommentarer
Trackback
