blä
"Det här ser inte bra ut". Sex ord som fick hela vår tillvaro att raseras. För vissa räcker det med ett.
Andra en hela ordbok. För oss sex. Dessvärre är jag fortfarande ner. Andreas har lyckats vänt så han är upp.
Tror jag. Vi pratar inte om det som var. Vi pratar om det som blir. Men är jag färdig med det som var?
Är det bara att börja så sakteliga ta sig upp? Jag kanske vill vara ner. Jag är alltid upp. Jämt. Jämt.
Jag är trött på att behöva låtsats vara upp, speciellt när jag är så ner som det går att vara. Hur skulle det se ut?
Seriöst. Jag, den glada. Ledsen. Ni hör ju. Går inte. Det är tufft och hårt och framförallt orättvist att få det lilla
extra i bagaget som vi fick. Vi med så många andra. Och jag lovar att de alla varit ner.
Alla är vi olika.
Men alla läker genom att gråta. Och tro mig, det har jag gjort. Men tårarna tar aldrig slut.
De finns där, bränner, kryper fram igenom en ganska tuff fasad alldeles för ofta. Hur länge kan man gråta
över det som var? Påverkar det det som blir? Och kan man gråta när man vill? Så länge ingen ser? Hör? Frågar?
Ska man då säga sanningen? Eller är den för hård? Bättre att säga "nej det är inget" som man gjort i tid och otid? Jag är helt övertygad om att jag kommer sluta gråta snart...
Och vid tankar på sommaren 2010 kommer det definitivt vara fler tårar än leenden ♥
Kommentarer
Trackback
