mariebe

Hade besök av en väldigt god vän idag. Hon var lite ledsen. Hennes kompis fyller 25 idag. Han omkom i en tragisk olycka för 6 månader sen. Det fick oss att prata om livet, om rättvisa, och om att det är fult att tänka att det faktiskt finns någon annan som förtjänar ett sånt öde. Men allt har en vinkel, allt går att vrida, så att det blir ens egen sanning. Jag är helt övertygad om efter att ha träffat hennes kompis två eller tre gånger, att han verkligen INTE var klar med sitt jordeliv. Det finns någon som kunde ha tagit hans plats. Helt övertygad. Är jag en sämre människa för att jag tycker så? Jag tycker inte det. Det är bara fult att säga högt. Det är en balansgång. Vad kan jag säga i vilket sällskap? Ska det vara så? Ska man behöva väga sina ord? Vems ord väger mest när det handlar om livet? Dens som har rest mest? Dens som är äldst? Dens som har haft flest jobb? Dens som vågar säga vad den tycker, står för det och KAN argumentera FÖR det? Det är min sanning.